Inlägg
Efter att Cope och Kalantzis gått till storms, på nästan 20 sidor, mot vad de anser vara ett gransknings- och publiceringsystem på gränsen till sammanbrott, kommer så deras förslag till förändringar, förändringar där de ser den digitala teknikens möjligheter.
Vettiga priser
Deras första förslag handlar om att få till en hållbar (sustainable) publiceringsform. Som man kunnat ana på flera ställen i deras framställning ser de inte open access som den enkla lösningen på allt. Tvärtom menar de att det inte alls är självklart att akademiker skall sysselsätta sig som amatörpublicister; tiden kan användas mer effektivt. Istället föreslår de affärsmodeller som både håller kostnaderna nere och som inte leder till att alla kunskapsarbetares arbete skall ges bort (the gift economy). De två varianter som finns är den tidigare nämnda "akademiska socialismen" där institutionerna själva står kostnaderna genom sina bibliotek eller deras egen "university press" d.v.s. utgivningen finansieras med skattemedel. Den andra lösningen är att utgivning sker kommersiellt men till priser som är rimliga för prenumeranter och andra.
Intellectual propterty
Man måste också lösa intressekonflikten mellan akademikers rättigheter till forskningsresultat (s.k. intellectual property) och allmänhetens kunskapsintresse. Cope och Kalantzis är inga tillskyndare av det som brukar gå under namnet the gift economy som ofta innebär att någon annan profiterar på det som delas ut fritt på nätet (the theft economy).
De menar också att det inte är nödvändigt att knyta en s.k. fri licens (Creative Commons, General Public License) till ett arbete då det faktiskt redan är möjligt att både citera, parafrasera och arbeta om så länge man ger erkännande åt originalverkets upphovsperson. En person som återanvänder upphovsrättsligt skyddat material i sina vetenskapliga texter har redan mycket stora friheter (ö). Ett verks trovärdighet i den akademiska världen, menar författarna, är dessutom i mycket hög grad knutet till dess upphovsperson och därför är en bibehållen äganderätt viktig.
Men den vanlige akademikern får sig också en känga för att vara en dålig vårdare av sin intellectual property då man gärna skriver bort sina rättigheter till kommersiella företag utan ersättning. Företagen har sedan inga betänkligheter mot att sälja tillbaka materialet till den institution som kanske rentav betalade den forskning man nu får köpa tillbaka till sitt bibliotek.
Usch, detta har jag faktisk gjort själv, skrivit bort mina rättigheter, och sedan hade förlaget mage att ta tusentals kronor för en bok som biblioteket köpte. Själv blev jag mutad med tre pdf-böcker ur utgivningen om jag avstod från en egen tryckt bok. "Gud förbjude" att jag nånsin hycklar på detta vis igen bara för att få bli publicerad!
Tydliga kvalitetskriterier
Om man skall få lite ordning på granskningen, peer-review, måste man göra tydligt vad som menas med högkvalitativt intellektuellt arbete; det duger inte med ostrukturerade kommentarer utan här måste det vara tydliga kriterier som både gör granskaren accountable och som även inbjuder andra att ha en åsikt.
De digitala teknikerna erbjuder stora möjlighet till förnyelse av de akademiska tidskrifterna. Här föreslås ett granskningsförfarande där parterna gå i dialog men också ett helt öppet förfarande där kunskapen kan förfinas ytterligare. Man kan bara föreställa sig vad det skulle kunna innebära för vidarebearbetningen om alla turer i en dialog om ett verk var öppet tillgängliga (ungefär som Wikipedia där revisioner kan spåras).
Gradvis förfining med hjälp av många stämmor
Den tryckta publikationen utgör en sorts slutpunkt för ett forskningsföretag. I en digital era är det fullt möjligt att istället ha en process där man gradvis förfinar sitt resultat. Härigenom skulle man inte bara sudda ut gränslinjen mellan pre- och postpublicering utan den öppna dialogen skulle också kunna bidra till revideringar och omskrivning som en följd av kommentarerna. På detta vis skulle man åstadkomma en ständigt pågående förfining eller förbättring.
Med fler röster inblandade blir det inte enbart en hjälteforskare som för sin text fram till det högtidliga ögonblick då den publiceras. Detta kan man förstås ha olika åsikter om då stjärnstatus mycket väl kan vara något som ibland eftersträvas men med "sociala webben" finns stora möjligheter för mer kollaborativ och distribuerad kunskapsbildning där många kan delta.
En distribuerad kunskapsbildning med hjälp av digitala media öppnar också upp för sådan kunskapsbildning som sker utanför akademins slutna forskningsenheter med dess prestigefyllda publiceringar. Med tydliga kunskapskriterier och öppen granskning kan bedömningen av och skapandet av ny kunskap även ske i industrin, i skolor, på sjukhus, i advokatbyråer och även i frivilliga intressegrupper. Digitala media skapar också helt andra förutsättningar för en global kunskapsbildning. Som det är nu är ungefär en fjärdedel av världens universitet i den engelskspråkiga sfären medan den överväldigande majoriteten av de publicerade artiklarna kommer från forskare som verkar i den engelskspråkiga världen.
Här känner jag mig själv träffad då jag nästan enbart söker mig till den engelskspråkiga delen av världen (USA, Canada, UK, Australien) och knappt ens till vårt eget Europa. Arbeten av forskare med främmande klingande namn och som verkar i miljöer man känner sig obekant med bjuder motstånd. Ganska pinsamt faktiskt men det stödjer ju på ett väldigt tydligt sätt de argument som framförs i Cope och Kalantzis artikel om att tidskrifterna upprätthåller en snedvriden hegemoni.
Inte bara text
Traditionella publiceringsformer ger företräde åt texten som medium även om den publiceras digitalt. Vi är alltjämt i en era av "digitala inkunabler" (inkunabel är en bok från den tid då man lärde sig trycka). Den digitala tekniken ger emellertid helt andra möjligheter att söka, presentera data och sammanställa resultat. Vidare gör tekniken det möjligt att använda bilder, ljud och video. Man kan förstås lätt inse att de kunskapsformer som normalt inte har texten som sitt främsta medium kommer att få helt andra möjligheter att presentera sig.
Verkligt värde
Slutligen, säger författarna måste vi få tillförlitliga mått. Om vi skall räkna citeringar måsta alla räknas. Kanske måste fler medverka i värderingen så som sker med dokument på nätet. Ännu bättre än ett kvantitativt mått vore att läsa hela artiklar och beskriva vilken roll en viss forskning spelar i ett kunskapsfält. Det vi vill ha ett svar på är den enkla frågan: Vad bidrog den här forskningen med?
Om nu forskning i allmänhet har som uppgift producera mer tillförlitlig kunskap än vardagskunskapen vad krävs för då för att denna verksamhet skall kunna utvecklas vidare istället för att som nu krackelera under trycket av nya media? Författarna anger själva att det inte enbart handlar om det föråldrade publiceringssystem som de så kraftfullt har kritiserat utan det handlar om att rekonstruera kunskapsarbetet i grunden. Men hur skall detta gå till?
Digital teknik för nya publicerings- och kunskapsformer
Ett framtida system för värdering och dokumentation av kunskap kommer framförallt att vara mer utspritt över olika sociala enheter; det kommer också att vara mer globalt. Kunskapsprocesserna kommer att vara mer reflexiva, grundliga och pålitliga. Kunskap kommer framförallt att bli tillgänglig snabbare. Olika sorters märkning gör den lättare att hitta, omorganisera och omtolka. Det kommer visserligen att finnas mer men genom organisering och märkning blir det lättare att navigera. Internet kommer också att göra att vi värderar nya kunskapsformer och det är vår uppgift, säger författarna, att ta tillvara de möjligheter som uppkommer och därmed skapa lyhörda, jämlika och kraftfulla sätt att ta fram ny kunskap.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar