onsdag 29 juni 2011

Att se och förstå något

Bland mina datafiler råkade jag komma på en text som jag skrev för ganska många år sedan men där jag alltjämt är övertygad om de viktiga argument som framförs. Låt mig dock introducera ämnet med en liten vinjett.

Ett skolexempel
Under åtskilliga år men för ganska många år sedan hade jag förmånen att undervisa barn- och ungdomar. Under denna tid förekom varierande ”läror” om vad som ansågs vara god pedagogisk praktik; ett mycket omhuldat begrepp var elevaktivitet. Emellertid innebar inte sällan elevernas egna aktiviteter också att läraren förlorade en bit av den disciplinerande strategi som består i att hålla eleverna sysselsatta med att svara på frågor eller lösa mekaniska uppgifter på s.k. arbetsblad. Det, ibland avsevärda, buller och de många rörelser som uppstod i klassrummet när eleverna med iver (?) sökte information i olika källor eller konfererade med varandra, kunde godtas då detta var ett resultat av en ”god” pedagogik. Läraren kunde med sin professionella blick med tillfredställelse betrakta det liv och den rörelse som emanerade ur den goda och tidsenliga pedagogik som tillämpades.


Ett problem var dock om någon med lekmannablick skulle betrakta skeendet. Lekmannen, kanske föräldern, skulle med all säkerhet betrakta den pågående aktiviteten som ostrukturerad, störande och i värsta fall som ett tecken på den moderna skolans förfall. Annat var det minsann under den egna skoltiden; då höll man tyst och lyssnade på läraren!

Professional vision
Det kan kanske låta självklart, men jag vill argumentera för att om man har viss kunskap så lägger man märke till annat än det som personer utan denna kunskap lägger märke till. Jag hävdar detta med stöd i en – som jag tror – mycket känd artikel av Charles Goodwin med titeln Professional vision. I den artikeln visar Goodwin hur experter inom ämnesområden lägger märke till sådant som lekmannen inte lägger märke till.

Goodwin hämtar ett av sina exempel från arkeologi. Han visar att en arkeolog ser helt andra saker i en bit jord än den som nyss börjat sin arkeologiska karriär. Bonden ser sannolikt också något helt annat än arkeologen i jorden. Genom att rita med en pinne i jorden och genom att använda begrepp som används inom arkeologi (arkeologens diskursiva praktik) skapar arkeologen en ny förståelse för novisen.


I generella termer innebär detta att den professionelle sätter namn (facktermer) på sådant som observeras, han/hon avgränsar fenomenen – i detta fall genom att rita i jorden och han/hon ritar kartor och skriver rapporter om utgrävningen.

Goodwins andra exempel är från en rättssal. I korthet handlar det om en process mot en grupp vita poliser som misshandlat en svart man. Försvaret kallar in ett vittne som är expert på våldshandlingar. I videosekvenser som körs ruta för ruta pekar experten ut olika skeenden som visar att den svarte mannen varit våldsam och att poliserna handlat i självförsvar. Genom att vara expert kan experten kategorisera det som juryn ser (eller inte ser) och beteckna det som våldshandlingar. Här handlar det återigen om professional vision vilken leder lekmännen att betrakta händelseförloppet i de avsedda kategorierna. Som vi kan misstänka kan expertkunskap användas både för ökad förståelse och för ökad osäkerhet om det vi trodde oss förstå.

Jag medger, ifall någon skulle undgått att uppfatta detta, att jag raljerade lite om de olika ”läror” som florerar i olika undervisningssammanhang och jag är, som läsaren av mina blogginlägg säkert har förstått, en anhängare av den studerandes egen aktiviteter för att lära. Detta innebär dock inte att jag förordar vilken aktivitet som helst.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 22 juni 2011

Reflections on Pedagogic Approaches to Using Technology for Learning

This is my first blog post treating Pedagogic Approaches to Using Technology for Learning which is a literature revview by Graham Attwell and Jenny Hughes. Normally I write in Swedish but since I tweeted that I would reflect on the report in my blog the authors might notice my posting. English thus will give them an opportunity to comment and correct should they disagree with my interpretation.

The report covers a lot of topics and it is not my intention to reflect on all of these. The interested reader is strongly adviced to read the original report. This blog post will treat the section Learners in the digital age and my focus will be on such facts and arguments which in my view 'stand out'; I will not repeat statistics here. Anyone can read these in the report.

Discrepancies
What might drive the change in education is the present discrepancy between technology use within formal education and daily use. This fact creates a tension. Most students use Web 2.0 tools outside formal education but the same people do not realise how the same tools could be used for educational purposes.


Most users use the net at home. Interestingly, it seems that social media users watch less television than non-users but also that internet users value face-to-face meeting more than non-users. Contrary to a common view, users are more outgoing and social than non-users.

Moral Panic
From time to time, also here in Sweden, there are concerns, so called moral panic, about what high levels of internet use will lead up to. Accordingly, 'experts' have pointed to the deterioration of reading capacity, loss of social contact, too little physical activity etc. Judging from the present report, the arguments seem to be the same in many countries. However, studies reported here have found that people actually move between online and face-to-face communication; they are increasingly interweaving on- and off- line presence. These studies also show that despite the tremendous amount of information on the net, users will always supplement online sources with advice from friends and family. Therefore it is necessary to contextualise technology use within the larger context of everyday life where online and offline activities are intertwined.


Reading and writing skills
Attwell and Hughes point to results showing that texting does not erode childrens ability to read and write. Contrary to what is often argued these skills seem to improve. The more abbreviations used in text messages, the higher they scored on tests of reading and vocabulary. The results also point to the fact that the earlier they started, the higher their scores.

Identity on the net
Another issue often dealt with in public debates concerns young peoples' carelessness and vulnerablility on the net. However, a study reported in the Attwell-Hughes report found that young people are actually more engaged in managing what they share online than adults. This might be because young people are very careful about information and reputation because they know the implications from experience which is not the case with older folks. In sum, young people are learning from experience and not from education.

Residents and visitors
Elsewhere in my blog I have treated the Prensky concepts 'digital natives' vs. 'digital immigrants' which eventually boiled down to 'digital wisdom'. Attwell and Hughes introduce two new (at least to my knowledge) concepts, namley digital residents and digital visitors where the resident is an individual who lives a percentage of their life on the internet whereas the visitor uses the web as a tool in an organised manner when needed. Accordingly, the resident has a presence online whereas the visitor just logs on to accomplish specific tasks.

Restricted use
Even if many are digital residents it seems they do not use the full range of media available. As to the active use of blogs, wikis, tagging etc. most users are still introduced to these tools within formal education. Attwell and Hughes point to the fact that there is a gap between the daily use of technologies and technologies for learning in formal education. In the extreme case schooling might be considered irrelevant to the day to day social life of young people.

However, students also skillfully code switch and drop their social media tools in school settings and adapt their use to what is required from educators. It seems that formal education has not figured out how to tap into the power of these tools. For me, as an educator in online courses, the following quotation was very enlightening:

Given that for them [learners] all learning is potentially supported by technology, the term 'e-learning' is meaningless.

Still opinions are divided over e-learning among students. One explanation my be that different learners use technologies in different ways, something which they cannot do in formal settings where the use of technology is led by tutor recommendations and these may be at odds with the way they normally use the tools. Many institutions have adopted blogging in courses whereas blogging is a minor activity in students' social lives.

Maybe we should conceive of all learning as e-learning since it is always mediated by technology in on way or another? Even better, we drop the 'e' and talk about learning taking for granted that sometimes we lecture face-to-face and sometimes we communicate online. Actually, I think we are approaching this state.

Blurred boundaries
Technology is also important to learners at a personal level (may be also for an adult like me?). One report found that learners were emotionally attached to their technologies where they create their personal learning spaces in informal collaboration both face-to-face and online.


What might be particularly problematic in formal education is the blurring of boundaries between original production and commenting, reviewing and repurposing content for personal use (Isn't that what I am doing right now? Not very much originality or creativity but quite a lot of repurposing ... and sharing.). However, there are indications that students trust brands like Google, Yahoo and Wikipedia and other 'brands' a bit too enthusiastically so that they do not read critically. Some more reflective thinking is evidently needed. Something to be dealt with by educators?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Footnote: On the front page there is a Welsh word Pontydysgu which  I heard Attwell explain to mean 'bridge to learning' if I am not totally wrong.

tisdag 21 juni 2011

Sociala medier i rättvisans tjänst?

George Siemens reflekterar i ett inlägg med titeln Rioting in the age of transparency där han tar de upplopp som följde i spåren av ishockeylaget Vancouver Canucks förlust av den åtråvärda mästartiteln som utgångspunkt för en betraktelse över hur den nya tekniken kommit att spela en roll vid t.ex. gatuupplopp.


Med dagens teknik är det inga problem att ta foton och videofilmer av det som händer på gatan, vilka sedan snabbt sprids via olika sociala media. Detta gör att gatuupplopp som det i Vancouver oftast blir mycket väldokumenterade, vilket i sin tur skulle kunna bli till hjälp för de rättsvårdande instanser som har till uppgift att gripa och lagföra brottslingarna.

Här dyker också upp sajter av typen Identify the rioters där man kan ge tips eller helt enkelt klicka på alternativet "I know who this is" när man ser en tydlig bild av en person som krossar vindrutan på en bil eller skyltfönster.

Alla, i alla fall de flesta av oss, tycker förstås att gautvåld och annan galenskap bör beivras och våldsverkarna gripas men i bakhuvudet ringer en klocka försiktigt som varnar för den gamla skampålen. Hur skall vi förhålla oss till detta? Det var inte länge sedan den svenske justitieministern trampade i klaveret genom att förseslå att pedofiler skulle få delgivning (eller vad det heter) via rosa kuvert så att alla kunde se vad det var frågan om. Vi har också en debatt om huruvida det är rätt att publicera bilder av misstänkta i pressen för att inte tala om att publicera adresser och bilder av brottslingars eller rentav enbart misstänktas bostäder.

Siemens fastslår att det inte längre är möjligt att vara privat när det är så enkelt att fotografera och filma det som händer i det allmänna rummet. Vi kan också tänka på alla övervakningskameror som sätts upp på allt fler ställen. De bidrar säkert till ökad trygghet men till vilket pris? Vilken skillnad är det mellan legalt uppsatta övervakningskameror och bilder och filmer tagna av privatpersoner där de senare snabbt blir uppladdade på nätet för spridning över världen?

Caméra vidéo de surveillance by zigazou76, on Flickr

Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  zigazou76 

På engelska används termen "crowdsourced surveillance". Vill vi ha en allas övervakning av alla på det här sättet? Jag funderar också på relationen mellan den teknologiskt medierade övervakningen och den gamla sociala kontrollen som fanns i samhällen eller gemenskaper där folk kände varandra. Vuxna sa ifrån när barn och ungdomar gjorde något som var fel oavsett om det var egna eller andras ungar därför att man visste vad som var rätt och fel och vad barn inte borde ägna sig åt, likaså visste de vuxna i de flesta hur man uppför sig.

Både fotograferandet och tillsägelserna innebär väl ett slags social kontroll men med den skillnaden att fotograferandet inte kräver att man själv träder fram d.v.s. man riskerar inte att hamna i dispyt eller andra problematiska situationer. Att gripa in i faktiska händelser, att säga ifrån, kräver ett visst mod idag och är inte ens särskilt riskfritt. Mera riskfritt då att sprida bilder och filmer via nätet och hoppas att rättsvårdande myndigheter "tar i" ärendet. I somliga fall, kan man säkert tänka sig, är det inte de rättsvårdande skälen utan snarare möjligheten att "hänga ut" någon som står i fokus.

Jag tycker att detta är svåra frågor. Visst vill jag att den som krossar glas skall hållas ansvarig för detta men är det via "crowdsourced surveillance" det skall ske? Här blir det fler frågor än svar, märker jag.

Fler kommentarer och länkar till detta finns här.

fredag 17 juni 2011

Web 2.0 och den högre utbildningen: sammanfattning av HEA-rapporten

Den omfattande rapporten A literature review of the use of Web 2.0 tool in Higher Education sammanfattar resultaten av litteraturgenomgången i ett antal punkter som jag skall beskriva nedan. Jag har granskat rapporten i fler a blogginlägg med start här.


Man kan konstatera att Web 2.0-verktyg erbjuder en rad nya möjligheter att stödja pedagogisk praktik men att det också finns en rad utmaningar med att använda dessa verktyg. Fem stora teman beskrivs, vilka nedan återges på originalspråket.

1.The key theoretical and policy underpinnings for using Web 2.0 methods and tools in higher education
Visserligen är det så att användningen av Web 2.0-verktyg ökar inom högre utbildning men alla frågor som uppstår i samband härmed måste behandlas på ett systematiskt sätt. Teknologiska innovationer och förändringar kan bara bli effektiva om de implementeras och stöds på nationell nivå.

De nya verktygen utmanar en rad av traditioner inom den formella utbildningen. Förutom "normalt" motstånd mot förändringar gäller det framförallt bedömning av studenters resultat, resultat som man har åstadkommit genom att samverka och dela resurer med andra.

2.Teachers and learners; teaching versus learning
Det finns numera både forskning och erfarenheter av att använda nya teknologier, vilka visar att det är en stor skillnad mellan förväntningarna och de faktiska arbete som faktiskt pågår. Det finns alltjämt en "digital divide" både inom studentgruppen och mellan lärare och studenter.

Man behöver också tänka igenom vad det innebär att skifta från föreställningen om en lärare som expert till en som en som kan stödja lärande.

3. Skills, media, information and networked literacies
Författarna till rapporten talar om att det behövs en ny "literacitet", ett ord som inte är så lätt att vare sig översätta eller att definera; kanske betyder det helt enkelt att det krävs nya kunskaper när det kommer nya verktyg. Det är emellertid inte bara handhavandekunskap som är nödvändig utan framförallt ett reflekterande förhållningssätt till själva undervisningen. Att innehåll finns på många ställen, att det är fragmenterat och att man kan lära sig andra sätt än tidigare är något nytt för många. Med detta kommer risken för förvirring när man skall använda olika verktyg för att sammansttälla och bearbeta digitalt material

4.The need for a better connection between research, policy and practice
Det finns numera en mängd forskning om teknologin och hur den kan användas i högre utbildning. Öppenhet är en trend både när det gäller att dela med sig av utbildningsmaterial och att göra forskning tillgänglig för allmänheten. Dessvärre, menar författarna, får inte denna forskning någon större inverkan vare sig på teknologianvändningen eller den pedagogiska praktiken.

5.The challenges of trying to change embedded practice and culture
Trots överväldigande stöd för att Web 2.0-verktyg skulle kunna stödja lärande är det forfarande en en stor utmaning att översättta detta till den högre utbildningen. Det finns många skäl till detta men undervisningskulturen är kanske det främsta hindret då majoriteten av lärare alltjämt ser sig som experter med studenterna som mottagare. Här har inte konstruktivistiska tankegångar slagit igenom utan undervisning bygger oftast på informationsöverföring, inte sällan med behviouristiska förtecken. Lärare gör framförallt som de alltid har gjort och bygger inte på empirisk forskning om de nya teknikerna. Författarna efterlyser en förändring mot mer "scholarly" förhållningssätt . Som en vision skulle man vilja se lärarna som innovatörer, kanske tillsammans med de studerande.

Avslutningsvis återvänder man till detta att det finns en retorik som talar om nyttan av Web 2.0 men att praktiken ser annorlunda ut. I de fall då man använder nyare verktyg ser man främst fördelar med ökad bekvämlighet, större självständighet och ökad produktivitet i det akademiska arbetet. I grunden försöker man överföra den traditionella praktiken till en onlinemiljö utan att det skall medföra något radikalt omtänkande. Conole (en av författarna till rapporten) framhåller avslutningsvis tre nödvändiga förändringar:

a) att man delar erfarenheter och att man är beredd att lära kontinuerligt
b) att man är villig att utforska och reflektera
c) att man samarbeter för att utveckla forskningsbaserad kunskap om nya sätt att organisera undervisning.

Tillsist bara några personliga reflektioner. Det är en gedigen rapport och författarna har gjort en bred litteratursökning. Trots allt känner jag mig lite missräknad på resultatet; kanske för att jag redan tror mig veta att det är som de skriver. Kanske är det för att de kategorier och slutsatser de framför är så breda, de målar med bred pensel t.ex. "insatser på nationell nivå" vem kan säga emot detta. Inte desto mindre ger den en bred och gedigen överblick och bilagedelen som är lika omfattande som rapportexten tar upp intressanta aspekter som A typology of Web 2.0 tools, A review of e-learning models and frameworks, Open Educational Resources för att bara nämna några som jag själv är intresserad av.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 16 juni 2011

Uppochnedvända världen eller the flipped classroom

Min twitterspanare LeKarlsson riktade min uppmärksamhet mot något som kallas the flipped classroom. Jag tolkar det som att här finns en idé om att göra något  på ett annorlunda sätta än vad man brukar, att vända på något.

Det blogginlägg jag dirigerades till har den övergripande titeln User Generated Education och jag fascinerades genast av några idéer som jag tycker stämmer överens med vad jag själv brukar hävda eller i varje fall tänka. Jag ser också en väldigt tydlig samhörighet med mitt inlägg om nätet och IRL, kanske är det därför som blev intresserad.

Nu kan jag inte så mycket om detta utan mitt inlägg blir mer ett försök att se vad jag faktiskt begriper (!). I den inbäddade preseentationen här fäster jag mig speciellt vid de två sätten att lära som presenteras transmission och assimilation (fast jag är osäker om ifall assimilation är det bästa ordet).


I vilket fall hävdas att studerande på olika nivå har störst tillgång till lärare då den kognitiva belastningen är som minst medan tillgången är som minst när belastningen är som störst. Alltså, läraren finns ständigt närvarande när information överförs i t.ex. föreläsning men när studenten har lämnat föreläsningssalen och sitter ensam eller tillsammans med kamrater och studerar då finns ingen lärare tillgänglig men det är då läraren borde funnits till hands. Det är därför som man skall "flippa" undervisningen.

Med dagens teknik finns alla möjligheter att just överföra information på annat sätt än att ha en person som står och pratar i realtid. Vi kan spela in föresläsningen, vi kan hitta resurser på nätet m.m. Den omvälvande idén är alltså, precis som jag brukar hävda att det som kan göras på nätet eller medieras teknologiskt, behöver vi inte ta upp lärares dyrbara tid med. I artikeln beskriver man att föreläsningarna blir det som är hemarbete medan arbetet med uppgifterna, det som traditionellt brukar vara hemarbete, istället görs i skolan eller i lärosalen där läraren finns och kan hjälpa till när den kognitiva belastningen är som störst, alltså då när man skall försöka begripa sig på lärostoffet.

I The Flipped Classroom Model finns också en intressant växling mellan gemensamt och individuellt arbete som tilltalar mig starkt. I en cirkel bestående av fyra kvadranter med benämningarna "Activity", "What", "So What" och "Now What" beskrivs hur de lärande startar med att göra gemensamma erfarenheter tillsammans med "hands-on" aktiviteter. Efter detta vidtar en fas (What) av individuell utforskning av det som skall läras med hjälp av olika webbresurser. I den tredje fasen försöker den lärande reflektera skapa sig en mening genom att skriva t.ex. en blogg (so what-fasen), aktiviteten är alltjämt individuell; kanske är det rentav detta jag själv håller på med just nu! Den fjärde fasen (now what) är den där den lärande tillämpar vad som har blivit meningsfullt. Här är det återigen inför en grupp och nu handlar det inte enbart om att återupprepa något man lärt på en föreläsning; nu är det min egen produkt jag presenterar och diskuterar med andra.

Jag tycker att detta generellt kan ses som en modell för lärande; det är inte begränsat vare sig till skolklassen eller universitetet. själv har jag alltid trott på växlingen mellan det gemensamma och det individuella, kanske med mer tyngdpunkt på den individuella fasen än vad som är pedagogiskt opportunt.

Men att göra erfarenheter tillsammans med andra som man sedan vidare utforskar individuellt genom att ta del av olika resurser (videor, bilder, bloggar, tweets, böcker, artiklar m.m.) och sedan omsätta detta i någon form av produkt eller handling som i slutändan kan läsas, diskuteras eller bedömas av andra ser jag som ett väldigt logiskt sätt att lära.

Om man nu tänker på vår formella undervisning på olika nivåer skulle man nog kunna tillämpa det här sättet. Det skulle också bli ett exempel på det jag ofta hävdar, nämligen att vi skall identifiera när vi bäst använder tekniken och när vi faktiskt måste träffas. Egentligen är ju the flipped classroom ett alldeles strålande exempel på detta!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 15 juni 2011

Kurser i gränslandet mellan nät och IRL

Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att det är nödvändigt att identifiera vad som lämpar sig bäst att göra på nätet och vad som lämpar sig bäst för träffar i verkliga livet (IRL). Men att säga så är egentligen att göra det lite lätt för sig för alla kan nog hålla med om att vissa saker kan göras på nätet medan andra görs bäst IRL. Den verkliga svårigheten är förstås att faktiskt identifiera vad som kan eller bör göras på det ena eller andra sättet.

Eftersom samtal och möten människor emellan är det mest intuitiva och ursprungliga sättet att utbyta information, något som vi alltid har gjort, tenderar vi förstås att se alla andra sätt som någon sorts sämre ersättning för "det naturliga sättet"; det är inte så konstigt.

Om vi försöker att vara lite mer specifika och identifierar vad det är som är så bra med det fysiska mötet, tror jag att vi hamnar i ett resonemang om den snabba och direkta reaktionen på vårt handlande i form av verbala och icke-verbala signaler från den andre. Vi kommer däremot sannolikt inte att lägga märke till att det också finns en massa praktiska händelser som kanske inte direkt gynnar kommunikationen; det kan ha med uppfattad status att göra, verbal förmåga, fokus på hur man uppfattas av den andre etc. Sådana här aspekter av en kommunikation kan sannolikt få nya betydelser på nätet.


Men låt oss ta några exempel. I ett tidigare inlägg skrev jag om en person som tyckte att avancerad hjärnkirurgi nog inte skulle lämpa sig särskilt väl för distansundervisning med de argumenten att en hjärnkirurg som aldrig hållit i sina verktyg "på riktigt" nog inte skulle vara allra lämpligast att manipulera i hjärnan. Detta kan nog i någon mening betraktas som ett ganska grovt elller vulgärt argument då det sannolikt också gäller för varje oerfaren operatör oavsett vilken typ av utbildning man gått. Här är det den personliga erfarenheten av att ha gjort något många gånger som är avgörande snarare än hur man har lärt sig.

Josh’s Brain Surgery by maddox, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  maddox 

Kanske är det trots allt så att väldigt mycket skulle kunna läras på nätet. Självklart fungerar det att lära sig sådant som är kodifierat i skrift på nätet. Nätet kan också erbjuda en uppsjö av tillfällen där hela scenariot kan visas upp på video. Därtill kan nätet erbjuda sofistikerade videopresentationer av det som faktiskt inte kan ses med blotta ögat, alltså sådan mediering av informationen som även den som befinner sig i det fysiska rummet måste ta i bruk. Vad jag vill ha sagt är alltså att vad som görs i den virtuella världen och vad som görs IRL inte är så självklart som man kanske har anledning att tro.

Förebilden och imitationen, det sociala lärandet, kan också förekomma starkt i den virtuella världen. Här behöver vi bara kasta en tanke till hur populärkulturen med dess idoler fungerar. Inte behöver man träffa någon IRL för att ta efter, lära och beundra.

Nåja, tänker någon motvilligt, detta låter sig sägas och det handlar om färdigheter, kanske kan man lära sig en hel del om t.ex. kirurgi på nätet men till slut måste man göra det själv. Givetvis hamnar vi slutligen där men då måste vi komma ihåg att det gör även den som studerat IRL.

Men hur är det i sådana fall där färdigheten är beroende av andra? Att hålla tal inför andra människor, skrev ju min kritiske bloggare om; det kan man väl ändå inte lära sig på nätet? Kanske inte fullt ut man jag kan mycket väl tänka mig att det går att ge instruktioner och råd på nätet som man kan pröva i sin omgivning på olika sätt. Dessutom finns en uppsjö av goda förebilder (TED talks t.ex) där man kan studera sådana exceptionellt skickliga talare som man sällan träffar IRL. Imitation av sådana förebilder skall inte underskattas.

Men låt mig ta ett annat exempel där man måste koordinera sig med andra människor, nämligen körsång där jag som amatör har en del erfarenheter. Det är säkert så att man bara kan lära sig sjunga i kör genom att sjunga "i" kör men kanske är det inte så självklart som det låter.

angelic by emdot, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  emdot 

Låt oss skissa ett scenario med på körsång på nätet. Låt oss också anta att vi vänder oss till en ganska heterogen grupp av intresserade amatörer och inte till vana musiker. Vi tänker oss att kursen har ett mål eller varför inte ett examinationstillfälle som består i att tillsammans med andra deltagare uppföra ett körverk.

För att ge kursdeltagaren en uppfattning om verkets karaktär låter man deltagaren lyssna till ett tillfälle där verket uppförs. Med dagens teknik bör det inte vara något problem att förse deltagaren med såväl ljud- som videoupptagning av uppförandet. Körpartituret, som är en del av kursmaterialet, kan studeras parallellt med lyssnandet om deltagaren är så pass förtrogen med noter att det är meningsfullt. Man kan givetvis också komplettera med annan skriven information om verket. Hittills har vi inga problem att göra detta på nätet; kanske görs det rentav bättre än om man träffas IRL.

Nu måste deltagaren börja arbeta med körpartituret. Kan deltagaren hantera musikinstrument, använder han/hon detta så långt det är möjligt. Om deltagaren inte har möjlighet att använda musikinstrument, blir datorn (eller eventuellt CD eller band) det huvudsakliga redskapet.

I kursmaterialet finns de olika stämmorna som datorfiler (eller inspelningar i andra media), vilka medger att deltagaren kan öva sin stämma, repetera svåra partier, ändra tempo, öva ihop med andra stämmor m.m. Det material som finns inspelat kan alltså användas för ett personligt lärande som inte är beroende av vare sig tid, rum eller omedelbar samverkan med andra. Så tillvida liknar detta i hög grad "gammaldags" distansundervisning där deltagaren studerar i huvudsak ensam.

De individuella övningarna kan alltså utföras på egen hand och i den omfattning som deltagaren anser nödvändigt. Deltagaren kan också testa (utvärdera, bedöma) sin egen inlärning av det egna bidraget genom att sjunga den egna stämman tillsammans med datorn som spelar/sjunger de övriga.

När deltagaren kan sin del, är det dags att göra körsång av det hela. Nu, menar jag, är det faktiskt nödvändigt att träffas under ledning av en person som kan hjälpa deltagarna att tillföra den konstnärligt-estetiska dimensionen i körverket. Träffarna kan läggas upp som en serie workshops som genomförs innan det är dags för det slutliga uppförandet.

Jag har tagit detta som ett exempel på hur vi bör utforska gränslandet mellan nät och IRL. Säger vi körsång tänker vi genast IRL; funderar vi ett steg vidare blir det nödvändigt att på ett mer finmaskigt sätt granska de ingående komponenterna i det som vi ofta tar för givet. Som jag förstår det går det varken att utöva hjärnkirurgi eller körsång IRL om dessa verksamheter inte har föregåtts av en rad processer som med fördel kan ske genom personligt lärande via nätet. Vad som görs bäst på det ena eller det andra sättet är i någon mening ganska klart men kanske inte på det sätt som vi först tänkte; det finns en för de flesta obekant zon mellan nätet och IRL.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 14 juni 2011

Taggmoln

Jag brukar säga att man lär så länge man twittrar och alldeles nyss "sprang jag på" ett verktyg som heter Tagxedo (http://tagxedo.com). Med detta kunde jag på några sekunder göra ett "taggmoln" av alla mina blogginlägg (över hundra). Med lite editering där jag tog bort några av de mest vanliga orden som jag använt t.ex. och, att, de, vilken etc fick jag fram nedanstående taggmoln. Jag har valt en traditionell layout men det finns en uppsjö av former för molnet, ja man kan också ladda in sina egna bilder. Du kan också spara som bild och skriva ut om detta skulle var till någon fördel. Här är molnet inbäddat.


Jag vet inte riktigt ännu vad det kan vara bra för men när jag tagit bort alla småorden kan man kanske se att jag tycker att web, lärande, education, dela, sociala, nya, nätet och några till framstår som viktiga och det stämmer nog. Kanske kan det vara bra att i efterhand se vad det är man mest är intresserad av. Observera att när du "mouseover" så poppar taggen fram rättvänd.

Dessvärre upptäckte jag senare när jag använt en annnan dator att programmet inte fungerar utan att en viss programvara finns installerad (Silverlight) och det gör ju det hela avsevärt mindre intressant. Allt som inte fungerar utan speciella tillägg i webbläsaren tenderar att krångla till det för användareen. Nu blev jag faktiskt besviken!

Kanske fungerar det bättre med Wordle?

Wordle: Net in higher education

Nej knappast!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredag 10 juni 2011

Wikipedia och experternas död

För en tid sen kom jag att tala med en nära bekant om Wikipedia och jag berättade att jag hade skrivit några rader i en artikel där jag tyckte att jag hade lite att bidra. Min bekant blev alldeles förfärad över denna upplysning och utbrast: "Har du skrivit i Wikipedia, då kan ju vem som helst skriva där!" Jag fattade strax att den underförstådda meningen var att om en sådan som jag kunde skriva där då kan det inte vara mycket att lita på.

Detta lilla exempel är belysande av främst två skäl a) min bekant väntar sig att det som står i ett uppslagsverk är skrivet och kontrollerat av verkligt kunnigt folk, experter inom ett område och b) vederbörande känner osäkerhet inför det faktum att det som står där kan ändras eller tas bort. Vad skall man då lita på?

Jag låter min anekdot inleda några funderingar kring ett blogginlägg med titeln Wikipedia And The Death Of The Expert där författaren inleder med att säga att nu är det på tiden att folk slutar gnälla på Wikipedia och istället försöker förstå vad den innebär. Wikipedia gör att vi konfronteras med idén om lärande människor som aktiva (doers) som lär av varandra och inte enbart är mottagare (recipients) av kunskap.

A Wiki World by jaaron, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  jaaron 

Författaren till inlägget påpekar att det nu har gått mer än fem år sedan man i en uppmärksammad studie visade att det var väldig lite skillnad mellan Wikipedia och Encyclopedia Britannica när det gällde korrekta uppgifter (few differences in accuracy). Idag har Wikipedia blivit alltmer accepterad och många bibliotekarier framhåller att "Wikipedia is an excellent tool for leading you to more information. It is a step along the way, and it is extremely valuable."

Nu kan man fråga sig hur det kommer sig att inte Wikipedia har blivit ett gigantiskt klotterplank. I ett avsnitt med titeln "Wikipedias Rough Riders" beskrivs åtskilliga av de verktyg som används för att förhindra vandalism men framförallt finns också nära två tusen administratörer med makt att skydda, radera, flytta och återställa sidor samt att blockera olämpligt innehåll. Det finns alltså en rigorös kontroll som verkar i bakgrunden.

Wikipedia har tre stora fördelar jämfört med sina tryckta föregångare:

1. Wikipedia offers far richer, more comprehensive citations to source materials and bibliographies on- and offline, thereby providing a far better entry point for serious study;

2. It is instantly responsive to new developments;

3. Most significantly, users can "look under the hood" of Wikipedia in order to investigate the controversial or doubtful aspects of any given subject.


Man tittar "under huven" med historikknappen. Om man klickar på den, har man tillgång till allt som skrivits i det aktuella ämnet och detta är en intressant tillgång jämför med tryckta källor. Som ett exempl beskrivs hur en artikel om villiga deltagare i Hitlers exekutionspatruller, man kan förmoda att det är ett kontroversiellt ämne, har reviderats mer än 600 gånger sedan den först publicerades år 2004. Just detta att Wikipedia kan visa upp hela den argumentationsprocess som föregår den senaste versionen är något som är mycket värdefullt.


För att vi rätt skallförstå Wikipedias roll går författaren till inlägget tillbaka till vad McLuhan skrev någon gång på 60-talet då han beskrev vad övergången från muntlig kommunikation till skrift innebar. Skriften blev enligt McLuhan "The place where an idea could be owned by a single person." Skriften skulle alltså vara det som givit upphov till vår föreställning om individen, en författare, som upphovsman och ägare till specifika idéer. McLuhan själv byggde på många olika källor för utveckling av idéer och hans metoder liknas här vid ett helikopterperspektiv där det inte var möjligt att ha en enda "point of view" utan många. Detta innebär ett avståndstagande från "authorship" till förmån för ett "hive mind" vilket passar bra in på Wikipedia som bygger på "crowd-sourced resources".

Alla är dock inte lika övertygade om Wikipedias förträfflighet. En av de starkaste kritikerna är Jaron Lanier som menar att "the hive mind is for the most part stupid and boring" och så sent som år 2010 säger samme man i en intervju:

On one level, the Internet has become anti-intellectual because Web 2.0 collectivism has killed the individual voice. It is increasingly disheartening to write about any topic in depth these days, because people will only read what the first link from a search engine directs them to, and that will typically be the collective expression of the Wikipedia.

Kritiken mot Laniers inställning är att han inte tar i beaktande att en text i ett traditionellt tryckt medium liksom är inlåst i en auktoritativ publikation där att man inte vet något om hur den kommit till. Som nämnts ovan kan hela tillkomstprocessen följas i Wikipedia.

Vi är uppfostrade att tro på auktoritativa källor och detta med att sanningen liksom "rör sig" känns nog lite otryggt. Det kan vara så, hävdas i inlägget, att de som vrider sina händer i fasa över Wikipedia är de som känner sig tryggast när sanningen är enkel och okomplicerad (så som den framstår i traditionellt autkoritativa verk). Wikipedia å andra sidan tvingar oss att inse att kunskap produceras och konstrueras genom argument snarare än genom någon sorts "divine" inspiration.

Nu är det inte alls så att expertkunskap är onödig; det är snarare så att vi får ett allt större behov av kunniga personer som kan leda diskussioner och visa på nya sätt att förstå när informationen blir allt mer svår att överblicka men de skall inte vara domare som bestämmer vilkas uppfattningar som skall räknas mest.

Resultatet av mångas diskussioner och synpunkter representerar inte enbart ett nytt sätt att förpacka kunskap såsom i Wikipedia utan det representerar framförallt en ny bild av kunskapens natur.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 8 juni 2011

Web 2.0 och lärarnas roll

Här fortsätter jag min undersökning av A 
literature 
review 
of
 the 
use
 of
 Web
2.0 
tools 
in 
Higher Education.
 Tidigare inlägg finns här.

Det antas ofta att lärare i högre utbildning är "digitala immigranter" och detta kan kanske stämma om man tror att det har med ålder att göra men absolut inte om man ser till det teknologiska kunnandet.


En australiskt studie från 2008 visade att 90% av lärarna i högre utbildning ansåg Internet mycket viktigt för deras arbete. En intressant aspekt av detta var att de då inte endast avsåg forskning utan också för att förbättra undervisningen och lärandemöjligheterna för studenterna.

Över en tredjedel av de svarande ansåg att de hade tillräckliga kunskaper i IKT för att förändra sin undervisning. Emellertid verkar det vara en viss skillnad mellan lärare på den europeiska kontinenten och anglo-saxiska länder.

Förmåga att utnyttja biblioteksdatabaser tillhör grundkunskaperna för akademiska forskare; de flesta använder också ordbehandlare och presentationsprogram m.m.

I viss grad utnyttjas bloggar, wikis och andra Web 2.0-verktyg för att sprida forskningsresultat och för kommunikation med andra forskare.

Översikter som gjorts om Web 2.0 (t.ex. Downes 2005 och Alexander 2007) beskriver öppna, deltagarstryrda och icke-hierarkiska undervisningsmetoder. Sociala media som bloggar och wikis kommer att kräva en förändring mot gemensam produktion av det material som används, för detta finns en speciell term på engelska "produsage". För lärare innebär detta mer att undervisningen mer kommer att handla om stödja samarbete och gemenskaper på nätet; mer engagemang, mentorskap, kreativitet och utvecklande av kritiska förmågor.

Siemens föreslår den här listan av nya roller:

amplifying
curating
way-finding and socially driven sensemaking
aggregating
filtering
modelling
persistent presence

Emellertid är det så att idag är det endast en entusiastisk minoriet med intresse för nya media för lärande som experimenterar och utforskar användningen av nya medier.

Även om det är osannolikt att Web 2.0 kommer att tränga undan eller minska behovet av undervisning är det klart att om man skall använda Web 2.0-verktyg så kommer det att krävas mer fokus på lärandeprocesser som aktivt samlärande (co-learning experiences).

Alltså, trots att vi har en utvecklad infrastruktur inom OECD-länderna så är användningen av sociala media mest på experimentstadiet inom den högre utbildningen. Lärarnas tilltro till och erfarenhet av sociala media är det som alltjämt utgör hinder för en framgångsrik implementering.

En OECD-rapport identifierar framförallt tre skäl som hindrar utvecklingen:

det finns inga bra incitament för lärarna att använda teknologin
lärarprofessionen bygger framför allt på beprövad praktik och inte på forskning
akademiska lärare saknar vision och erfarenhet av vad man skulle kunna åstadkomma med hjälp av teknologin.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 7 juni 2011

Disruptive learning

En tweet från någon (råkade dessvärre förlora vem det var) skickade mig till det här intressanta inlägget där man diskuterar begreppet "disruptive". Jag skall här inte refera inlägget (den intresserade kan läsa själv) men det som intresserade mig var att inlägget argumenterar emot att "online education is a disruptive innovation" vilket hävdas av bla. Anderson m.fl.

I inlägget hävdas att teknologin inte i grunden förändrar distansundervisningen eller det nätbaserade lärandet som jag föredrar att säga. Nätet tillåter att utbildning att levereras i stort sett som den alltid har sett ut - föreläsningar, texter, skrivuppgifter och prov och detta är knappast vad man menar med "disruptive". Istället länkar man till några kurser som man menar är bra exempel på "disruptive" i betydelsen att de är något annat än vanlig undervisning.

Via de här länkarna hamnade jag slutligen på en sajt som jag inte tidigare kände till (man lär så länge man twittrar) med titeln Learning without frontiers där det finns intressanta föreläsningar. Jag ägnade ca en halv timme att höra en sammanställning av korta inlägg (vilket gjorde det mer intressant faktiskt) och jag gjorde samtidigt några korta noteringar under tiden jag lyssnade.

En person påtalade att dagens unga aldrig har levt i en värld utan teknologin (som vi gamla har gjort). Det är därför ingen idé att fundera över om den är bra eller dålig; det är något som finns helt enkelt.

En annan person talade om att äldre personer har växt upp i en tillvaro där man kämpar för nödvändigheter (necessities) medan de uppväxande idag lever i en värld av önskningar (desires) och detta leder i många fall till att man förväntar sig ögonblicklig framgång (to be famous over night).

Ett annat tema vara att allt fler skapar innehåll på riktigt och inte bara för skoluppgiften som bara läraren kan ha intresse av och att innehåll kan spridas så att det inte bara finns på den egna skolan. Skillnaden mellan skapare och konsumenter håller på att upphöra.

Riktigt intressant var det när en talare pratade om att vi tycker att allt skall vara kortare och kortare. Han tog exemplet med att läsa böcker och till att läsa inlägg på Twitter som extremer. Vi äldre förfasar oss kanske över att läsförmågan minskar och att de uppväxande inte förmår engagera sig i en bok. Mot detta framhöll talaren att det faktiskt inte är så utan i själva verket är de som engagerar sig i onlinespel oerhört uthålliga och engagerade. Likaså ger de som år efter år följer en blogg uttryck för stor uthållighet. Slutsatsen blir att "we don't realise that there is a lot of patience out there" och att de flesta gör detta helt frivilligt på sin lediga tid. Tänkvärt faktiskt!

Här sades ytterligare en rad intressanta saker men man kan ju lyssna själv.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

onsdag 1 juni 2011

Nya former för lärande

Efter den generella diskussionen om lärandeteorier och dessas förhållande till Web 2.0-verktyg beskrivs i rapporten A literature
 review
 of
 the
 use
 of 
Web
 2.0
 tools
 in
 Higher 
 hur dessa skulle kunna ses i relation till dessa former av lärande:

Inquiry-based and exploratory learning
New forms of communication and collaboration
New forms of creativity, co-creation and production
Richer contextualisation of learning

Web 2.0-verktygen inbjuder användarna till utforskande. De utmanar också både lärande och lärare genom att de gör det svårare att utöva kontroll över såväl källor som kunskapens legitimitet. Här menar jag att Wikipedia kan vara ett bra exempel på en otraditionell resurs där innehållet dessutom skapas av många, experter såväl som lekmän. Den flyktiga och mångfacetterade kunskapen på webben utgör också ett problem då det behövs både kunskaper och en kritisk inställning hållning för att inte gå vilse.

Wikipedia-Automat by leralle, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  leralle 

Sociala nätverk gör det också möjligt att kommunicera och samarbeta på nya sätt. Samarbete eller snarare kollaborativt engagemang är en gemensam ingrediens i många av de lärandeperspektiv som presenteras i rapporten. Kollaboration ses allmänt som en viktig aktivitet för att utveckla kunskap och förståelse, vilket naturligtvis inte behöver innebära att alla skall tycka på samma sätt.

Ett utmärkande drag för nätaktiviteter är att man öppet kommenterar och kritiserar andras produkter. Men just detta är själva idén med sociala nätverk som då blir både stöd och korrektion genom den gemensamma dialogen och engagemanget.

Att söka stöd för idéer och svar på frågor på nätet går ibland under namnet crowdsourcing; detta kan vara mycket framgångsrikt för innovation och problemlösning. Om man har ett nätverk av personer, man behöver inte vara personligt bekanta, är det ofta inte svårt att få svar elller förslag till lösning av problem som man presenterar för nätverket. Vi har säkert alla någon gång hör uttrycket the wisdom of the crowd, något som kanske inte alla uppskattar lika mycket.

Socialt nätverkande mellan studenter och lärare förefaller dock ha varit mindre framgångsrikt och många studenter ser lärares försök att nätverka som intrång i deras personliga arenor. Här finns också, även om det inte behandlas explicit i rapporten, intressanta diskussioner om huruvida och på vilket sätt lärare bör engagera sig i nätverk (t.ex Facebook) med sina studenter. Här läste jag häromdagen en del kloka råd som i huvudsak gick ut på att om lärare skall uppträda i samma facebookgrupper som sina studenter så skall det vara på strikt yrkesmässiga villkor. Som lärare bör man sålunda inte ha studenter i sina privata nätverk och de kommentarer och diskussioner man ger sig in skall gälla de studerandes studier liksom att man kommunicerar med sina studenter på arbetstid och inte på sin fritid. Ganska bra råd tycker jag personligen.

Web 2.0 ger alla som har ett intresse av detta möjligheter att publicera sig och skapa något tillsammans. När experter och fackfolk av olika slag publicerar sig på webben, innebär detta också att studerande inte enbart kan få tillgång till det som publiceras utan de får också en möjlighet att kommunicera direkt med den som är kunnig inom ett område. Den studerande kan härigenom få tillgång till en autentisk miljö där forskare utbyter information och erfarenheter. Dessutom finns också en möjlighet att faktiskt lägga sig i, ställa frågor och kommentera.

ple by x28x28de, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  x28x28de 

I utbildningssammanhang kan det vara intressant att skapa ett autentiskt auditorium eller en läsekrets; när man publicerar sig på nätet är det liksom "på riktigt" och inte en skoluppgift. Denna känsla av att något är på riktigt har ofta en positiv inverkan på produktionen. En intressant aspekt av detta är att gränsen för vad som är undervisning och vad som är autentiskt utforskande av någon fråga blir otydlig. Sannolikt blir det också mindre tydlig gräns mellan lärare och student när studenten blir en producent av innehåll.

En personlig erfarenhet av detta är att när studenter producerar sig på nätet i en blogg t.ex. så blir det inte längre undervisning och förhållandet mellan lärare och student ändras på så sätt att läraren inte längre kan ge typiska lärarkommentarer av stöd och uppmuntran som vid vanliga skoluppgifter då detta skulle se ganska bisarrt ut på nätet ("Bra, Lisa, du har verkligen fattat detta!"). Istället måste läraren gå in och kommentera på samma sätt som man skulle gjort i vilket inlägg som helst där någon för fram en idé, alltså i huvudsak sakligt argumenterande.

Ett problem med sociala nätverk i traditionella lärandekontexter kan vara frågor om ägande och individuell prestation. I formell utbildning skall varje individ bedömas utifrån sin prestation och i de fall då något producerats på webben där flera personer varit deltaktiga kan det förstås uppstå såväl bedömningsproblem som problem med vem som faktiskt har gjort vad. Detta har jag behandlat mer utförligt i ett annat inlägg som bygger på en insiktsfull artikel av Nina Bonderup Dohn.

Web 2.0 med alla de resurser som finns där gör det också möjligt att göra lärandet personligt och anpassat till de egna behoven. Idag finns åtskilliga resurser som gör det möjligt (och tillåtet) att rekombinera, repurpose, material på ett sätt som passar den enskilde, något som brukar gå under namnet personal learning environments (PLE). Ofta är det mycket motivationsskapande att göra bruk av nätets resurser för personligt lärande.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Web 2.0 - nya villkor för lärande

Det finns olika teorier om lärande men skillnaden mellan olika förhållningssätt håller på att "eroderas", säger man i rapporten A literature
 review
 of
 the
 use
 of 
Web
 2.0
 tools
 in
 Higher 
Education
. Författarna till rapporten menar dock att det är rimligt att skilja mellan:

associativa teorier (lärande genom strukturerade uppgifter)
kognitiva teorier (lärande som förståelse)
situerade teorier (lärande som social praktik)

Tidiga exempel på nätbaserat lärande eller e-learning som det ofta kallas, byggde ofta på den första typen av teorier som gick ut på att man med systematisk handledning ledde den lärande mot på förhand uppställda mål. Det är tveksamt om den typen av undervisningsupplägg är så lämpade för Web 2.0-verktyg.

Konstruktivism har varit ett nyckelbegrepp i den pedagogiska diskursen under lång tild. Här kan de kommunikativa och sociala teknologierna närma sig konstruktivismen på ett nytt sätt genom att de både ger den lärande möjlighet att ta kontroll över sitt lärande och genom att den sociala dimensionen kommer att spela en stor roll. Framförallt blir detta intressant i förhållande till det nätbaserade lärandet där de lärande får tillgång till nya verktyg och kan ingå i sociala nätverk.

Genom de nya verktygen kan man också slå en bro mellan kognitivistiska och socialkonstruktivistiska upplägg. I den kognivitistiska tanketraditionen ligger fokus på den enskilde individens kunskapsutvecking medan den socialkonstruktivistiska teorin betonar den sociala och kulturella kontexten där kunskap konstrueras tillsammans med andra. Interaktion på nätet genom diskussionsforum, wikis eller bloggar skapar möjligheter för individuellt lärande stött av samverkan med andra.

Competitive social learning by vickel_n, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  vickel_n 

Författarna tar även kortfattat upp teorier som Lave och Wengers communities of practice där deltagande, identitet och meningsskapande förhandling är centrala begrepp. Sociokulturella teorier intresserar sig för hur de "kulturella" redskapen tas i bruk. Kortfattat beskrivs också hur kunskap är distribuerad (distributed cognition) där den av Siemens beskrivna konnektivismen utgör en intressant inriktning med sin betoning av nätverk av kunskapsnoder.

Som en sammanfattning kan man säga att all utbildning som inriktas på det utforskande, det sociala, det reflekterande och det immersiva (svårt att hitta ett bra ord för detta man innebörden är att man är djupt involverad, uppslukad, av något, att man i någon mening lever med och är beroende av teknologin) kommer att finna Web 2.0-verktyg och sociala medier mycket kraftfulla för lärandet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License