fredag 14 december 2012

Är ebokläsaren på utdöende?

På Twitter (var annars?) fastnar jag för ett inlägg med titeln Long live e-book reading but are e-book readers dead? där en person vid namn Ben Showers gör en jämförelse mellan ebokläsaren och armbandsuret.
Det finns en pågående berättelse om att allt fler slutar att använda armbandsur eftersom man ju ändå kan kolla tiden i sin smartphone. På ett generellt plan handlar detta om att det är lite opraktiskt att bära omkring på ett redskap som enbart kan visa tid (och oftast datum) när man kan ersätta detta med något som har så många fler funktioner. Det är alltså ur ett sådant perspektiv som man ställer frågan om huruvida läsplattan (alltså inte surfplattan) kommer att bli en kortlivad företeelse historiskt.


En läsplatta och en surfplatta kan kanske ses i analogi med armbandsur respektive smarttelefon där det ena verktyget har en begränsad funktion medan det andra har massor. På läsplattan kan man läsa text; på surfplattan kan man i princip göra det man kan göra på en dator, enkelt uttryckt, men den är lättare och kan stoppas i fickan, oftast.

Nu har jag själv faktiskt lite erfarenheter av båda verktygen och jag tänkte berätta lite om dessa. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta, en "ebook reader" med s.k. elektroniskt bläck. Skärmen är alltså inte bakgrundsbelyst, vilket innebär att jag måste ha ljus för att läsa precis som när jag läser på papper. Bakgrunden har en svagt gråaktig nyans och i det fall man skulle befinna sig i starkt solsken bländas man inte utav det vita papperet utan läsbarheten blir bara ännu bättre. Vi vet ju alla hur det blir när skärmen på mobilen eller vår laptop kommer ut i solen; det blir praktiskt taget omöjligt att se detaljer för att inte tala om att fotografera.

Nexus 10 by MailCone, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  MailCone 

Sen någon månad tillbaka har jag också erfarenhet av en av de nyare surfplattorna i fickformat (Android förstås i mitt fall). Den erbjuder en förförisk upplevelse med sin knivskarpa skärm och snabba reaktioner. Att läsa en e-bok på den inomhus är hur elegant som helst. Eftersom det är vinter, har jag avstått från att sitta i trädgården eller ligga på stranden och läsa i starkt solsken.
Jag har dock redan lagt märke till en del avgörande skillnader när det gäller läsning och då talar jag inte om surfplattans oändliga möjligheter att komma åt innehåll, spela musik, visa bilder och video, kommunicera på Skype etc. Det är inte den jämförelsen jag vill göra här.
På surfplattan kan jag enkelt förstora och förminska text genom att "nypa" men texten ligger som en flytande kaka och om jag förstorar för mycket försvinner ju en del. Epubformatet kompenserar förstås för detta men det finns ju många andra format. På läsplattan ligger texten stilla men det är lite knepigare att ändra storlek eftersom den aktuella plattan inte har pekskärm utan tangenter.
Lite störd blir jag också av att man hela tiden måste akta sig för att råka peka på skärmen oavsiktligt på surfplattan för då händer nästan alltid något som avbryter eller stör läsningen. Läsplattan är som ett papper; texten ligger där den ligger.

Om man läser skönlitterära böcker vill man nog bara läsa utan att hålla på att anteckna, men om man läser facklitteratur eller artiklar, som jag ofta gör, vill man gärna göra noteringar. Att inte kunna göra noteringar i texten var egentligen den största besvikelsen men den läsplatta jag skaffade. På surfplattan finns massor av olika möjligheter beroende på vilket läsarprogram man valt att installera.
Båda plattorna har wi-fi. Läsplattan kan man koppla upp till en bokhandel och köpa direkt (gäller förstås också sufrplattan där man kan koppla upp som med en dator). Däremot har jag inte lyckats lägga in adress till bibliotek (om detta går) utan här får man gå via datorn och hämta hem böckerna via det vanliga "rättighetskrånglet" (DRM) i Adobe Digital Editions (ADE) och sen föra över med USB. Inte särskilt svårt men med surfplattan skriver jag direkt in bibliotekets adress och laddar ner e-boken direkt förutsatt att jag har har löst "rättighetskrånglet" genom autenticering i ADE. Sen är det bara att läsa.

Allt det jag nu har sagt verkar väl tala starkt till surfplattans fördel men jag har märkt att jag faktiskt hellre läser boken i e-bokläsaren. Varför nu detta när sufplattan är så förförisk så att man knappt vill släppa den?
För det första är e-bokläsaren lätt som en fjäder; det är alltså inget problem att vare sig ligga på rygg eller att sitta med den i knät. Det är som att hålla ett litet lätt anteckningshäfte i handen (den har ett "cover").  För det andra är texten behagligare att titta på under längre tid. Jag upplever dessutom att det går fortare att läsa på e-bokläsaren i en vanlig bok. Båda plattorna kommer ihåg var jag slutade utan att jag behöver sätta bokmärke.

Men det som jag tror är mest avgörande till läsplattans fördel när det gäller läsning är att jag släpper tanken på batteritiden. Läsplattan fungerar i flera veckor utan laddning och då står den ändå hela tiden i vänteläge och tar mig till den rätta sidan på ett par sekunder när trycker på knappen. Surfplattan däremot lyser så vackert och bakgrunden är så vit och fin mot texten men detta gör att jag hela tiden tänker på att den drar ström; den är igång på något sätt även om inget hörs och även om man skryter med uppåt 10 timmars gångtid på de nya surfplattorna så är ju detta en "piss i Missisippi" jämfört med den primitiva e-bokläsarens batteritid på  flera veckor.

Slutsats: Läsning av böcker? E-bokläsare, ja tack! Allmänt surfande, kontakter, webbsideläsning? Surfplatta, självklart!


 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 11 december 2012

Öppenhet och gör-det-självlärande

Jag minns hur fascinerad jag var över att delta i två MOOC ledda av Downes och Siemens. Nu åstadkom jag väl inte maximalt i dessa men jag fick en inblick i vad det handlar om.

Lite vidare perspektiv får jag när jag dirigeras via Creelmans inlägg på Scoop.it till ett blogginlägg av Trent Batson där han sätter in MOOC i ett större sammanhang, nämligen "openness", öppenhet. Det är öppenheten som är den övergripande trenden och där MOOC är ett exempel. Det är de fria lärandereursena om allt och överallt som förändrar framförallt den formella utbildningen.

Eportfolio Discussion Question 7 by nickrate, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  nickrate 

Idag kan i princip alla lära sig på egen hand, DIY-learning, do-it-yourself. Här blir det centralt att skaffa sig en eportfolio som visar på vilket sätt man själv har strukturerat sitt lärande. En eportfolio blir liksom en retroaktiv kursplan som man strukturerar upp i efterhand.

Batson menar att "dropping out", att avbryta eller att bryta sig ut i det här sammanhanget, kan ges en positiv betydelse då det innebär att man tagit hand om sitt eget lärande. "DIY demands an eportfolio." Om man själv tänker beskriva sitt lärande, alltså inte vilka formella kurser man klarat av, behöver man ha sin egen portfolio ständigt tillgänglig på nätet, menar Batson. 

I detta sammanhang skall man också se företeelsen "badges" som innebär erkännande av avgränsade kunskaper. Jag skall försöka återkomma till badges.

Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndag 3 december 2012

Vad motiverar studenter att fortsätta nätkursen?

Vad motiverar studenter att bli kvar i kurser och gå vidare? Den här frågan ställs i artikeln Who am I and What Keeps Me Going? Profiling the Distance Learning Student in Higher Education av Jacqueline Baxter vid Open University, UK. Baxter gör ett försök att besvara den här frågan med hjälp av tidigare forskning och en intervjustudie med studenter vid OU.

Identity by fotologic, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  fotologic 


Forskning har visat att flera faktorer är betydelsefulla bl.a. nedanstående:

  • att bygga relationer så att man känner tillhörighet
  • att använda sociala medier för social och studierelaterad integration
  • att tidigt skapa starka relationer mellan såväl personal och studenter som mellan studenter sinsemellan
  • att arbeta nära studenter så att man ser hur de kan stödja varandra i studierna
  • att försöka reducera allt som får studenterna att bli osäkra
  • att försöka bygga på sådana faktorer som får studenterna att stanna kvar
  • att underlätta kommunikation för studenter med familjer

Flera av de studier som redovisas i artikeln visar dock att man inte kan fokusera på enskilda faktorer utan att de fortsatta studierna ofta är beroende av en rad samverkande faktorer. Det som i slutändan verkar avgörande är studenternas identitet eller deras upplevda identitet.


Många av de intervjuade förväntade sig att de skulle studera på egen hand helt för sig själv men i intervjun säger de: I thought I’d be on my own, then I realised that for some assignments I would actually be working with other  students, sort of like in a group. That was so different to what I thought this would be.

Det visar sig också att realistiska förväntningar om hur mycket tid det kommer att ta och att man måste organisera om sitt liv i vissa avseenden blir viktigt.

Motivationen påverkas inte alltid av goda studieresultat utan [t]he feelings
of salience, a combination of confidence and agency, seemed to emanate from the differing ways in which their successes were viewed by fellow students, family, and tutors.


Detta stämmer väl överens med andra forskningsresultat som highlights the need for individuals to feel agentive in their progress in order to remain motivated and committed to their particular pathways.

Av förklarliga skäl var också framgång i studierna viktiga för identiteten. There was a notable pride within some students with regard to their ability to study at degree level, particularly if they had come from backgrounds in which they may have been the only person amongst their peer group and family to undertake university study.

Författaren konstaterar att när studierna blir integrerade med individens personlighet är det mindre sannolikt att de ger upp sina studier.

Vad kan då universitetet göra för att underlätta för de studerande? Här visar det sig att lärarna har en central roll. En student säger om läraren: She always responded quickly and she knew how to point me in the right direction, she knew where to find everything.

Baxter poängterar att denna "affective intervention" från lärare är mycket viktigt. Med hänvisning till begreppet "community of practice" (Lave och Wenger) drar artikelförfattaren slutsatsen att lärarna nog är viktigare än institutionen i stort för att skapa a sense of integration and strengthening salience and feelings of agency.

Kontakten med de andra studenterna är också en grannlaga relation. Många studenter väljer nätstudier därför att de inte behöver vara fysiskt närvarande, men i den här studien visar det sig att även om de valt att studera på distans, därför att de tänkt sköta sig själva, så insåg de how much they had gained, both in terms of motivation and also feelings of developing a student identity (being a student), by meeting with others either online or face to face. [T]he quotes reveal that online interactions do have a substantial impact on student identities and that these are shaped by communications with both other students and tutors.

Baxter drar slutsatsen att även om många studier visar att man väljer nätstudier för att man inte är särskilt intresserad av sociala relationer med andra så visar den här studien faktiskt på hur viktiga sådana relationer är. Den visar också på hur de initiala förväntningarna på social interaktion i en distanskurs förändrades under kursens gång.

En tentativ slutsats som dras är att den känsla av att vara utanför, som kommer sig av att man inte kan skapa relationer på nätet, nog kan ha större betydelse för de fortsatta studierna än själva studieresultaten.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndag 12 november 2012

Att lära från främlingar

På måndagsmorgonen får jag syn på ett intressant inlägg som kommer till mig via en av mina kanaler på nätet. Det är ett gästinlägg av Will Richardson med titeln Three Starting Points for Thinking Differently About Learning

Egentligen tar inlägget avstamp i utbildning riktad mot de yngre skolåren men det slår mig att det som sägs också är i högsta grad relevant även för högre utbildning. Jag skall lyfta några intressanta argument ur inlägget som naturligtvis bör läsas i original dessutom.



Richardson ställer inledningsvis frågan till oss vad det kan betyda att kunskap (eller i alla fall information) numera inte finns enbart i klassrummet. Vad får detta för implikationer för den som undervisar? Vad innebär det att "klassrummet har fått tunna väggar"?
Vi vet ju alla att det pågår en frentisk aktivitet ute på nätet, speciellt i s.k. sociala medier. Ett förhållningssätt för undervisaren som jag tycker mig kunna utläsa ur Richardsons inlägg är att undervisare måste vara aktiva. Om man skall döma av den debatt som förs i samhället (tänker på Sverige), har vi nog framförallt en reaktiv hållning. Som jag uppfattar det handlar diskussionen oftare om olika problem med nätet i utbildning än om möjligheterna. Jag vet inte om jag har belägg för detta med nog känns det som om nätet ofta medför fler problem än möjligheter. Vi behöver bara tänka på diskussionen om plagiering, ytligt surfande, oförmåga att att födjupa sig, försämrad läsförmåga och en massa andra problem.

Richardson ser däremot att vi måste förändra vårt beteende; vi kan egentligen inte göra samma saker fast på lite snabbare och enklare sätt. Det är detta som jag har bloggat om tidigare då uttryckt som att vi försöker "få in" nätet och de sociala medierna i den traditionella verksamheten.  Vi måste lära oss att knyta kontakter och lära av och tillsammans med människor vi egentligen inte känner. Detta blir speciellt viktigt för en uppväxande generation som kommer att lära från nätet under resten av sin livstid.


Att knyta an till andra innebär också att man måste vara beredd att dela med sig av sitt eget arbete så att andra kan hitta just mig. Detta, menar Richardson, känns lite farligt för många men fördelarna är fler än nackdelarna.

Här återkommer det som jag själv flera gånger har varit inne på, nämligen att läraren i någon mening måste vara en förebild när det gäller att knyta kontakter och dela med sig på nätet. Om studerande, unga som äldre, ser hur och vad deras lärare delar på nätet, blir också detta en förebild för vad som kan och bör delas. Som bekant är det inte allt som bör delas med andra på nätet men detta är en anann debatt som vi inte skall uppehålla oss vid här.

Richardson menar att man måste vara mån om sitt rykte på nätet studenter måste "become Googled well". Verkligheten för oss alla i dag, barn som vuxna, är att vi kommer att bli "googlade" gång på gång under vår livstid av olika instanser som vi är beroende av, utbildningar, arbetsgivare m.fl.



För att tala med den högre utbildningens term, lärandemål, kan man tolka Richardson som att han menar att det borde vara ett viktigt lärandemål att se till att man får ett fördelaktigt utfall när någon googlar ens riktiga namn efter avslutad utbildning. Detta innebär som jag kan se det att man inte är känd för fåniga eller komprometterande bilder  eller inlägg på något socialt medium men också att det går att hitta positiva produkter på nätet som man har delat.

Richardson slutar med att om vi i våra utbildningar fortsätter att enbart fokusera på poäng och rangordningar, kommer de studerande inte att få med sig den kunskap de behöver idag.

Även om ovanstående låter kritiskt är den goda nyheten, menar Richardson, att vi kan alla börja förändra vår praktik redan idag och detta leder med visshet till att vi ökar våra möjligheter att lära både djupt och passionerat.

Nu är jag väl, dessvärre, inte helt övertygad om att det är så lätt som Richarson vill få  det att låta "begin that change process in our own practice today" för då borde väl förändringen redan startat? Naturligtvis har den startat för många och kanske är det trots allt så att några uppmuntrande (eller kanske upplysande) ord av den här typen trots allt har en viss påskyndande inverkan.


 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

lördag 29 september 2012

Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

New Media Expo 10.jpg by kino-eye, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en "irrande fluga" och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen "gammelmedia". Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att "stay current" som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av "gammelmedia" och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

some serious anachronistic shit on the D by robzand, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man däremot har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Du skall inte undvika Wikipedia i undervisningen!


Nämner man Wikipedia och undervisning kan man nästan vara säker på att det uppstår ett visst meningsutbyte mellan företrädare för olika uppfattningar.

Medan olika multimediaprogram och även spel tagits emot med ett visst intresse i undervisning, har Wikipedia som i grunden bygger på gammal, välkänd textbaserad teknologi haft mycket svårt att vinna gehör. Kanske är det just för att Wikipedia invaderar traditionella textbaserade domäner som det uppstår problem, medan spel och multimedia representerar något nytt där det inte finns fast etablerade uppfattningar om hur det skall vara.


 Nyligen har jag läst två intressanta blogginlägg där det ena argumenterar för att Wikipedia är olämplig i klassrummet medan det andra - det som jag reflekterar kring här - är av helt motsatt uppfattning.

Jonathan Obar argumenterar för att vi alls inte bör ta avstånd från Wikipedia i undervisningen och att vi bör göra en åtskillnad mellan undervisning och forskning när vi talar om Wikipedia. Olyckligtvis, säger Obar, har argumenten mot Wikipedia i forskning lett till att man inte heller tror att man kan använda Wikipedia i undervisning.

Obar beskriver sedan en rad exempel på hur the Wikipedia Foundation har knutit till sig stora amerikanska universitet (Harvard, Yale, Berkeley) och många fler runt om i världen. Det verkar helt klart att lärare och professorer vid dessa institutioner har kommit över ett inskränkt förhållningssätt ("new media myopia") till det nya mediet.

De lärare som deltar "Wikipedia Education Program" använder Wikipedia i undervisningen och låter studenterna jobba tillsammans med personer som editerar artiklar i Wikipedia. Istället för att ge traditionella skoluppgifter får studenterna skriva riktiga artiklar. En rad positiva iakttagelser har man gjort genom att göra på det här sättet:


  1. På samma sätt som vid traditionella skrivuppgifter måste man söka källor och analysera deras trovärdighet
  2. Genom att studenterna arbetar tillsammans i ett socialt nätverk får de också en digital kompetens; det som man brukar kalla digital literacy.
  3. De får feedback av många olika slag. Såväl deras egna lärare som hela wikipediagemenskapen kan ge feedback. Studenterna kastas härigenom in en verklig diskussion om innehåll, stilnivå och sätt att presentera då de möter användare med mycket varierande kunskaper och erfarenheter.
  4. Studenterna lär sig att skriva i en specifik genre (encyclopedic style), något som de inte normalt gör.
  5. Studenterna tycker speciellt om att de får chansen att synas. Från att det skrivna enbart varit en angelägenhet för studenten och den betygsättande läraren finns nu artikeln på nätet. Att exempelvis ha fått 160 000 träffar på något man har skrivit är något ganska annorlunda än att ha skrivit en examensuppgift som hamnar i någon skrivbordslåda (eller hårddisk) för att i sinom tid kastas bort. 


Sammanfattningsvis innebär allt detta att Wikipedia i undervisningen ger studenterna möjlighet att reflektera över hur kunskaper förhandlas och utvecklas. Det skapar en förståelse för kunskapers sociala utveckling. Dessutom är det gratis!

Wikipedia i forskningen
Ett av Proffitts argument var att man inte kan använda Wikipedia i forskning därför att innehållet är amatörmässigt (crowdsourced) och ibland producerat av människor med konstiga åsikter. Obar menar istället att det är nödvändigt att lära studenterna att i allt kunskapande är debatt och diskussion centralt. Detta, menar han, borde väl inte vara något nytt för den akademiska utbildningen som ju i grunden bygger på diskussion, debatt och kritisk reflektion. Wikipedia är förstås en sådan plats där man argumenterar och får motargument.



När det gäller uppgifternas tillförlitlighet, måste man lära studenterna att det finns fel i alla källor liksom att ingen enskild källa sitter inne med sanningen. Det är således nödvändigt att inse att det inte finns någon källa som kan betraktas som "universalkällan" för ett visst givet område. Den logiska slutsatsen av detta blir förstås inte att bannlysa Wikipedia utan att istället lära studenterna hur man använder källor på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.

Proffitts andra argument handlade om plagiering. Obar menar här att plagiering är ett problem men det är inget problem som är specifikt knutet till Wikipedia; plagiering har alltid förekommit. Att bannlysa Wikipedia löser naturligtvis inte problemet utan här handlar det om att lära studenterna vad som gäller för skrivande i en viss kontext. I akademiska texter finns konventioner för hur man uttrycker sig och citerar andras verk. Det är detta man måste lära studenterna.

Istället för att rynka på näsan åt Wikipedia måste det vara en mer konstruktiv hållning att lära studenterna hur man  på ett välinformerat sätt navigerar i informationsfloden. Obar menar också att vi måste erkänna styrkan och lärandepotentialen i det som skapas på nätet, något som kommer att göra studenterna kapabla att handskas med den verklighet som väntar utanför universitetet.

Jonathan Obar, PhD is a Visiting Assistant Professor in the Department of Telecommunication, Information Studies and Media at Michigan State University, and Associate Director of the Quello Center for Telecommunication Management and Law. He also works as a research fellow in the University of Toronto’s Faculty of Information. He continues to volunteer as a member of the Wikipedia Education Program, which he joined in fall 2010.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredag 21 september 2012

Du bör undvika Wikipedia i klassrummet?


Wikipedia har ingen plats i mitt klassrum säger Brian Proffitt i ett inlägg med titeln Why Wikipedia Doesn't Belong In The Classroom

Nu håller jag inte helt med Proffitt och av döma från den stora mängden kommentarer som följer på inlägget är detta en fråga som engagerar många. Kommentarerna är kanske väl så intressanta som inlägget. Läs gärna dessa i original!


Det beror inte på att det finns en del fel i Wikipedia säger Proffitt för i det avseendet skiljer sig Wikipedia inte från andra verk, menar han; fel finns överallt. Problemet är istället, enligt Proffitt att de mångas visdom - crowdsourcing - inte är någon garanti för kvalitet. Den vanliga uppfattningen är att om många människor får möjlighet att bidra med sina olika erfarenheter så blir resultatet bättre än om den enskild skulle bidragit med sitt kunnande. Proffitt menar att det alls inte finns någon garanti för att de mångas bidrag blir något av hög kvalitet. Det kan lika gärna bli något som liknar kvällspressens sanningar, en s.k. tabloidkunskap. Proffitts övertygelse är att texter måste editeras hierarkiskt d.v.s. av någon eller några som har ett övergripande ansvar för kvaliteten.

Tabloids are the downfall of Society. by VermontJm, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  VermontJm 

Men inte ens detta att sidorna kan editeras av någon som kan mer gör Proffitt nöjd. Han tar ett, som jag tycker, skruvat exempel där någon skrivit in uppenbara felaktigheter om en person. När personen i fråga vill ändra dessa uppgifter förhindras han eftersom han då inte kan åberopa något annat än sin förstahandserfarenhet av sitt eget liv och inte har någon extern källa. På så vis, menar Proffitt blir även revideringsprocedurerna snåriga och som i detta fall helt absurda.

Han ramar in detta problem i en diskusssion om citogenesis . Jag har tidigare inte träffat på uttrycket men tror mig förstå att det innebär att någon skriver in sin egen uppfattning om något. Efter ett tag kommer någon att citera denna sanning, kanske kommer den också in i Google. Tillslut har det som ursprungligen var någons privata idé upphöjts till vedertagen sanning därför att det frekvent citerat. En utmärkt liten seriestrip finns här om detta.

En annan förklaring är denna:

This process is called citogenesis. It is what happens when the truth is determined solely by the literature, not by independent experiments. Everyone assumes, implicitly, that X+ is better than X. They beauty of it is that you do not even need for anyone to have claimed so. You simply need to say that X+ is currently considered the best technique.

Naturligtvis kan man man inte kritisera Wikipedia utan att återkomma till plagieringproblematiken. Proffitt menar att oerfarna studenter tar artiklar rakt av även i de fall då dessa saknar referenser i tron att det som skrivs är allmän kunskap som inte behöver några referenser. Kanske är det också så att om de tror att det är allmän kunskap så behöver man inte ens ange Wikipedia som källa och då är det förstås en sorts plagiat.

Man måste dock inte undvika Wikipedia helt säger Proffitt utan man kan med fördel lära studenterna att förstå Wikipedia genom att de själva får arbeta med artiklar både skriva och redigera. Avslutningsvis säger han att Wikipedia är en bra utgångspunkt för ett arbete men det bör aldrig vara slutpunkten.

Det senaste kan vi nog ställa upp på och jag tycker faktiskt att just detta med att hopen, "the crowd" inte nödvändigtvis måste producera de bästa och mest tillförlitliga sanningarna faktiskt är tänkvärt. Detta gäller speciellt när man ser tv:s älsklingsinslag av skrikande och stenkastande hopar som har förenats i upprördhet över den ena eller andra oförfätten.

Proffitts inslag har förstås fått en efterföljare med titeln: Why Wikipedia Does Belong in the Classroom
 
  Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 19 september 2012

Omvälvande teknologier i högre utbildning?


Titelns "omvälvande" var det bästa uttryck jag kunde hitta för beskriva det jag läste i en liten artikel med titeln Disruptive technologies in higher education av Michael Flavin i tidskriften Resarch in Learning Technology  som är en tidskrift från Association for Learning Technology förkortat ALT. Inom denna gruppering hålls också regelbundan konferenser som man kan hitta på nätet under beteckningen ALT-C [årtal]. Här brukar finnas en hel del material man kan ladda hem fritt.


I alla fall så visade sig de omvälvande teknologierna inte vara särskilt omvälvande enligt denna artikel. Det visade sig intressant nog att varken studerande eller lärarare var särskilt flitiga användare av de redskap som institutionerna tillhandahöll. Man påpekar här att institutioner inom högre utbildning ganska allmänt satsar på lärplattformar (LMS, VLE) men att det egentligen inte finns något större sug efter dessa.

Användarna är mycket mer benägna att använda de verktyg de brukar använda och som de känner till; detta gäller både fritid och studier. Det främsta skälet verkar vara att man är bekant med dessa verktyg och att de i allmänhet är mycket mer användarvänliga än de institutionella varianterna. Sålunda använder de studerande mycket hellre den stora sökmotorn och dess "scholarvariant" än universitetsbibliotekens databaser. Detta är förstås i någon mening omvälvande.

Wikipedia är också förstahandsvalet även om de intervjuade säger att man måste vara vaksam på trovärdigheten. Det omvälvande här är kanske snararast hur man numera förväntar sig att uppslagsverk skall se ut.

Intressant är också att det bland de unga som man ofta föreställer sig vara så "tech-savvy" används väldigt få olika verktyg. Det visar sig när man skall sammanställa material för en specifik uppgift att man finner mest trygghet i ordbehandlingsprogrammet där man kopierar in länkar. Författarna ställer detta i kontrast mot att använd bokmärkessajter på nätet där man kan samla sitt material och eventuellt dra nytta av andras arbete.

Det som möjligen kan vara lite "disruptive" i allt detta är förstås att de institutionella verktygen som är avsedda för studier och utbildning inte används och att man istället väljer sina egna verktyg, sådana verktyg som egentligen inte i första hand var avsedda för studier och lärande.

Detta gör förstås att det kommer att uppträda en del "disruptions" när det gäller regler och fördelning av arbete; författaren försöker rama in sin studie i ett aktivietsteoretiskt sammanhang där Engeströms modell tillämpas. Jag har dock inte lagt någon större vikt vid detta i mitt inlägg då jag nog snarast såg det aktivitetsteoretiska lagret som något skulle ge lite teoretisk tyngd åt studien men som inte tillförde särskilt mycket.

 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 13 september 2012

Frihet att lära

Jag läser en blogg som jag upptäckt genom mitt "Your Scoop.it Daily summary"; den handlar om Networked learning

Network Administrator Cat by oceanic, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  oceanic 

Skribenten laborerar här med lite olika uttryck förutom network learning används också collective learning. Hennes beskrivning görs mot bakgrund  av de möjligheter som informationsteknologin erbjuder. Ett underliggande tema är Downes och Siemens förståelse av lärandet som connectivism.

Till vår förståelse av hur lärandet kan organiseras kan vi också lägga begreppen collaborative, cooperative, constructivist och communities of practice.

Själv har jag under många år varit upptagen med att förstå lärandet som ett resultat av deltagande i praktikgemenskaper, alltså communities of practice där man på något sätt tillägnar sig vad som gäller i en viss kontext.

Kollaborativt lärande har jag förstått som resultatet av olika individers bidrag till ett gemensamt projekt, ofta uttryckt som att helheten är större än summan av de enskilda delarna. Någon har t.o.m. talat om "pyttipanna-teoremet" med innebörden att en pytt kan bli så mycket mer än de enskilda matresterna var för sig.

Kooperativt lärande har jag ibland förstått som att man i någon mening organiserar sig och gör olika delar i ett projekt som sedan kan bli till något helt. Vi skiljer då på begreppen co-ordination, cooperation och collaboration, enklast förklarat som att koordinera sig innebär att man är överens om att man skall ägna sig åt något gemensamt, det kan handla om att infinna sig på en plats en viss tid eller att göra något man kommit överens om. Att "kooperera" drar samarbetet ytterligare ett steg och innebär då att man gör olika delar av ett gemensamt arbete, något som sedan sammanfogas till en helhet. Detta skiljer sig då, åtminstone på ett analytiskt plan, från "kollaboration" som då innebär att de samverkande individerna har fokus på en specifik uppgift där man bidrar med sina erfarenheter utan att man nödvändigtvis delar upp arbetet mellan sig i olika delar (även om man naturligtvis kan göra detta).

Det som i någon mån utmanar denna uppdelning är det som Morten Flate Paulsen kallar "cooperative freedom". Om jag har fattat Paulsen rätt, är hans begrepp tillämpbart på nätbaserade aktiviteter i första hand. Samverkan ("cooperation") på nätet i detta fall handlar om att engagera sig efter intresse men utan att ha några mer strukturerade förpliktelser som att ingå i ett team med en speciell uppgift att lösa. Såtillvida skiljer detta sig från det wengerska begreppet "community of practice" där människor förenas av gemensamma intressen och förmågor (domain, community, practice) men inte helt för man kan förstås "kooperera" om något av gemensamt intresse.

Något som jag personligen tycker är mer besläktat med "cooperative freedom" är då "connectivism" som framförallt har med nätverkande att göra, i synnerhet på nätet. En grundsats i connectivism är att kunskap framförallt finns i nätverkens noder och att ingen enskild individ har förmågan att personligen "lagra" uppdaterade kunskaper ("to stay current").


Med kännedom om dessa olika begrepp tror jag mig ha kommit fram till en sorts syntes: det handlar om ifall man riktar fokus inåt eller utåt. Låt mig förklara! Att "kollaborera" med en specifik grupp människor om ett specifikt projekt handlar om att rikta fokus inåt. Att utgå från vad som är av intresse för individen (mig själv t.ex.) vid ett visst tillfälle och därvid vända sig till ett nätverk som kan tillfredsställa detta intresse handlar om att söka sig utåt.

I det förra fallet (inåt) kan jag ha en rad förpliktelser gentemot min grupp, min uppdragsgivare och annat. När jag söker svar på något som är i fokus för mitt intresse, vänder jag mig utåt på det sätt som utmärker connectivism ("knowledge resides in nodes"). Men jag ser också en tydlig likhet med Paulsens begrepp "cooperative freedom" genom att jag samverkar där det är fruktbart för mig och jag har min frihet att göra det med vem jag vill, när jag vill och precis så länge som det är fruktbart för mitt ärende; härav komponenten "freedom".

Att rikta fokus inåt eller utåt kan möjligen ge de olika begreppen en mening men enligt tankarna bakom connectivism måste denna "freedom" utmärkas av ytterligare en komponent: Om jag skall kunna "fritt" ta för mig på nätet, måste jag också vara beredd att bidra själv. Ett honnörsord för den som tror på nätverkande är därför "sharing" ibland formulerat som "I care, therefore I share".


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

lördag 8 september 2012

Så gör den som begriper att nätverka klokt

Det laddas upp enorma mängder på nätet idag s.k. user-generated content. Det finns något positivt i detta att vara producent och inte enbart konsument. Men det finns lite olika aspekter på detta med att vara aktiv på nätet. Stephen Downes (som alla förstår att jag tar intryck av) skriver om vad som utmärker (eller kanske snarare bör utmärka) framgångsrikt nätverkande. Han gör det i ett litet inlägg med titeln Seven Habits of Highly Connected People.

connect by katypang, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  katypang 

För det första säger Downes är det positivt man publicerar sig på nätet men om det sker till priset att man inte läser och kommenterar andras material är det negativt. En nätverkande person måste framförallt vara receptiv. Om man är detta, kommer man också att publicera relevant material. Att publicera sig på nätet är inte i första hand att ge luft åt sina egna åsikter; det är istället att knyta an (connect), att skapa länkar mellan andras innehåll och det egna.

För det andra bör vi undvika de som är ute efter att bevisa något eller marknadsföra sig själv. Sådana människor kommer förr eller senare att komma in på sina egna projekt oavsett vad man pratar om.

För det tredje bör vi ställa oss tvekande inför uttalandet "har inte tid" att maila eller läsa (och skriva) bloggar. Downes menar att inom nästan alla områden handlar jobbet just om att knyta an till andra oavsett om man författar artiklar eller tillverkar åt andra. Man borde fråga sig vad det är som tar så mycket tid att man inte har tid att knyta an till andra. Kanske gör allt detta att man blir mindre effektiv än om man varit öppen för kontakter?

För det fjärde: fråga inte vad du har att vinna på din aktivitet; det är helt fel attityd i en uppkopplad värld. Den enda hållbara strategin är att dela med sig utan att oroa sig för om någon åker snålskjuts eller utnyttjar ens arbete. I en uppkopplad värld handlar det framförallt om att vara behövd. Detta resulterar, enligt Downes erfarenhet, i att den som delar får ännu mer material skickat till sig för att man därigenom skall bli ännu mer värdefull. När man delar med sig, kommer andra att bli mer villiga att dela med sig till mig. Det sådana processer som ökar ens värde på marknaden! (säkert väldigt svårt att förstå för den som ängsligt bevakar s.k. rättigheter).

För det femte är en av de främsta reglerna på nätet att man själv måste ta ansvar för att lära, ibland uttryckt som Read the Fine Manual (RTFM), ibland med f utbytt mot ett något mera vulgärt ord. Man skall veta att nästan allt som man vill ta reda på har någon annan funderat på och därför söker man lämpligen av nätet innan man skriker på hjälp (hos supporten t.ex). Detta innebär både att visa andra respekt och att man tror sig om att klara något med hjälp av sådant andra har delat med sig av. Jag har ett exempel på detta här.

För det sjätte handlar det om nätverkande till skillnad från samarbete (cooperate istf. collaborate). När man nätverkar har man sina egna mål och syften men man knyter an till andra på ett respektfullt och funktionellt sätt. Man kan inte tvinga på andra sin vilja genom att skrika och förolämpa eftersom andra är där frivilligt; man kan alltid vända sig någon annan stans. Detta vet alla som nätverkar framgångsrikt.

För det sjunde, slutligen, det som får nätkommunikation att fungera är att man är medveten om att det finns en verklig människa i andra änden. Vi vill känna gemenskap; det handlar inte enbart om information. Eller som Downes uttrycker det: Learning and communicating are not merely acts of sending content over a wire. They are about engaging in (what Wittgenstein called) a "way of life." Lite motvilligt tänker jag att det är kanske därför Facebook är så populärt?


 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 5 september 2012

Ett personligt lärande på nätet

Nog måste det handla om en lärandesituation när man hämtar den information man behöver på nätet just när man behöver den och låter sig instrueras av någon som kan just det man är ute efter.


Jag har skrivit om ett speciellt fall där jag tror mig ha lagat en dator efter att ha letat upp och följt en instruktion på YouTube. Jag tänker inte upprepa det jag skrev i mitt inlägg utan länkar direkt till min andra blogg, Strövtåg,  där jag skriver om "lite av varje" och inte enbart om lärande på nätet i högre utbildning. Titta gärna på inlägget på den här länken:  https://lejonw.wordpress.com/2012/09/05/att-informera-sig-om-hur-man-lagar-en-dator/

 Jag tycker att detta kan vara ett exempel på ett personligt lärande drivet av egna intressen där man knyter an till noder på nätet där man finner den behövda kunskapen, ett PLN (personal learning network) eller PKM (alt. PKN)(personal knowledge management).


 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndag 3 september 2012

Recept för framgångsrikt lärande tillsammans på nätet

Jane Hart har jag länge följt på nätet (Twitter och blogginlägg). Hon är en mycket flitig och intressant aktör utifrån mitt perspektiv och åtskilligt av det hon presenterar stämmer väl överens med det jag själv menar vara framgångsrikt agerande på nätet. Nu vill jag emellertid inte alls framhålla mig som Harts jämlike på nätet utan jag försöker istället se hur hennes företagskontext kan haka i min utbildningskontext.

I det inlägg som jag reflekterar kring nedan delger Hart oss ett antal intressanta erfarenheter som hon gort under olika workshops. Dessa efarenheter samlar hon i tio punkter som vi strax skall återkomma till. Först ger hon emellertid en liten tillbakablick i vilken hon visar hur synen på det nätbaserade lärandet har förändrats över tid.


Hart tar avstamp i tidiga kurser i e-lärande där det ofta handade om att utveckla sofistikerade kurser för studier i egen takt i någon form av lärplattform. När fokus alltmer riktades mot  "det sociala" i olika lärandesituationer,  försökte man ofta lägga till en social komponent till det man redan hade t.ex. genom att lägga till diskussionsforum. Hart menar att detta innebär att man då tänker på innehållet och det sociala som två separata delar. Detta ledde oftast till att deltagarna upplevde att det var besvärligt att behöva bry sig om andra och därför väljer att fokusera på innehållet enbart.

Ett mycket effektivare sätt, menar Hart, är att integrera innehållet i lärandegemenskapen på ett sådant sätt att innehåll också skapas som ett resultat av själva interaktionen. Betoningen kommer då mer att ligga på att deltagarna producerar och delar kunskaper mellan sig än på att tillägna sig (memorera, lära sig, komma ihåg etc) ett från början bestämt och fixerat innehåll.

För den som oraniserar kurser på detta sätt handlar det mindre om att trycka ut ett färdigt innehåll till deltagarna än att skapa sådana förutsättningar där deltagarna kan och vill delta till fullo. Det handlar, i pedagogiska termer, om ett social-konstruktivistiskt, deltagarcentrerat sätt där deltagarna tillsammans med kursledning tar ansvar för det som sker och där allas erfarenheter räknas som värdefulla.


Ledarens roll blir att modellera ett sådant agerande och att bidra med innehåll på ett sådant sätt att man uppmuntrar till vidare diskussion. När man lyckas väl med detta, har en sådan lärandekonversation alla utsikter att bli mer effektiv på nätet än där man möts f2f (ansikte mot ansikte).


Nedan presenteras 10 faktorer som är särskilt viktiga när man organiserar för lärande på det här sättet:

Förutsättningar
  1. Första förutsättningen är att man faktiskt själv är villig att dela med sig av sina erfarenheter och kunnande och att man är beredd att lyssna när andra gör motsvarande. Uttryckt på ett annat sätt: att man är entusiastisk och trovärdig och kan stimulera till att man lär tillsammans.
  2. Man behöver också en grupp som faktiskt är nyfiken på att lära av varandra och där man är villig att dela med sig.
  3. Ofta är det bra att gruppen också har ett eget forum eller nätverk utanför kursen eller arbetsplatsen.
  4. Det behövs tid för reflektion eftersom de flesta även har andra uppgifter som skall klaras av. Beroende på vad det handlar om kan 2-4 veckor vara en lämplig tidsperiod

    Förberedelser
  5. Fokusera på vad deltagarna skall kunna göra som ett resultat av sitt deltagande. Detta är viktigare än att enbart sätta upp mål om vad de skall komma ihåg (jfr lärandemål!)
  6. Börja med några tydliga reflektionsuppgifter som får deltagarna att vilja dela sina erfarenheter i en fortsatt diskussion.
  7. Bidra med sådant som kan stimulera konversationen, enkla texter, inbäddade videofilmer eller annat. Avsikten med materialet skall alltså vara att stödja och stimulera till diskussion, inte att det skall vara fokus för diskussionen.
  8. Bygg in så mycket självständigt tänkande som möjligt. Uppmuntra initiativ! Tillåt flexibilitet! Uppmuntra till aktivitet men kom ihåg att det inte går att tvinga människor att vara sociala!

    Under tiden
  9. Som ledare, var stödjande. Reagera på det som sker; styr med varsam hand. Var välkomnande gentemot deltagarna. Uppmuntra till delande av resurser. Det handlar om att modellera det beteende som man vill att deltagarna skall uppvisa.

    Utvärdering
  10. Uppmuntra till självvärdering av hur man agerar eller vad man kan göra efteråt eller som det beskrivs i detta citat: “You know when you are in a community of practice, if it changes your practice.

Jag tycker att det blir särskilt intressant att ställa dessa tio råd i relation till min egen verksamhet. Jag har sysslat med nätbaserat lärande de senaste 10-12 åren och mina erfarenheter skiljer sig inte i särskilt hög grad från det som presenteras ovan. Det känns faktiskt bra att jag har gjort erfarenheter som i mycket hög grad överensstämmer med de som den betydligt mer namnkunniga Jane Hart har gjort.

  Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License