torsdag 2 februari 2012

Emergent learning

Vi har idag en uppsjö av läranderesurser till vårt förfogande (nätet, sociala medier). Lärande kan därför knappast ses som en snävt institutionell aktivitet längre.

På nätet gäller inte kursplaner, lärandemål och examina ; istället handlar det om ett självorganserat informellt lärande, det som i en artikel med titeln Emergent learning and learning ecologies in Web 2.0 av Roy Williams, Regina Karousou, Jenny Mackness kallas emergent learning i motsats till en formell, prescriptive learning.

Stream of Consciousness by jurvetson, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  jurvetson 

Våra undervisningspraktiker är dock alltjämt formade utifrån hur undervisning brukade gå till innan nätet med alla dess resurser fanns tillgängliga. Det är därför en stor utmaning att försöka närma sig det mer ostrukturerade lärandet på nätet och ändå behålla en nödvändig struktur. Detta har jag tidigare uppehållit mig vid i flera inlägg (se ett exempel).

Ett första utmaning kan erbjudas avstudenterna själva. De flesta handskas idag flitigt med informationstekniken men det är inte självklart att de betraktar denna verksamhet som något som har med lärande att göra; de flesta har sannolikt en bild av lärande som något som organiseras i skola eller universitet där man är föremål för andras organiserade verksamhet. Utanför institutionerna organserar vi oss själva.

Nu är det emellertid inte så att det uppstår ett fruktbart lärande bara för att det finns oändliga resurser. Den här öppenheten måste motbalanseras, hävdas i artikeln, så att det inte enbart uppstår självbekräftande "echo-chambers" på nätet.

För att det skall bli ett lärande måste det finnas åtminstone några "negative constraints"; det handlar om att hitta den optimala balansen mellan öppenhet och struktur.

När det själva innehållet som i den formella lärmiljön är beskrivet i lärandemål kan det bli problem att förena "prescriptive" och "emergent". Författaren framhåller att det är nödvändigt att vara tilåtande och talar om vikten av "retrospective coherence" istället för att från början tala om vad som är rätt och fel. Just detta begrepp tror jag kan vara värt att fundera vidare kring då det många gånger kan kännas väldigt begränsande att man i förväg skall bestämma vad de studerande skall kunna efter avslutade utbildning.

Jag förstår att detta är ett sätt att hålla institutionerna "accountable" för vad de åstadkommer samtidigt som det blir någon sorts formell kvalitesstämpel på vad man kan efter en viss utbildning. Emellertid känns det näst intill förödande för kreativitet och kunskapernas vidareutveckling att det alltid skulle vara möjligt att på förhand bestämma vad man skall kunna. Det känns som om utvecklingen då har avlägsnat sig ganska långt från den tanke som uttrycks i den utmärkta boken The University of Learning av Bowden och Marton där författarna säger att universitetets främsta uppgift är att lära den lärande att lära så att han eller hon är beredd att handskas med det som ännu inte är känt. Denna tes tycker jag harmonierar mycket väl med ett "emergent learning".

Hur kan man då skapa sådana här miljöer? Det går egentligen inte att organisera fram en sådan tillåtande miljö utan det handlar istället om att ha en intention och en attityd om att det skall gå till på det här sättet; detaljregleringar fungerar inte. Man måste också tillåta att planeringen är är framväxande och pågående hela tiden. Idealt erbjuder kursplanen en inledande struktur men den blir snarare en produkt av det man faktiskt har gjort än en föreskrift om vad som skall göras. Detta innebär också att man måste bedöma det som åstadkoms på ett annat sätt än om man från början vet vad som är rätt eller fel. Detta blir sannolikt en av de största utmaningarna och som jag förstår det kräver det avsevärt mer kunnande från de som bedömer än att kontrollera om ett svar på en tentamensfråga är rätt eller fel.

Detta handlar i hög grad om "retrospective coherence" och för att konkretisera det kan man likna det vid validering av sådana kunskaper som individer skaffat sig på andra sätt än de mer gängse.

Några slutsatser är att även om man inte kan "kommendera" fram ett mer framväxande lärande (ifall man ser detta som önskvärt) finns några villkor som bör tillgodoses. Det handlar om teknisk infrastruktur som tillåter kommunikation, om öppenhet (open source, Creative Commons), undvikande av monolitisk undervisningsmiljö (lärplattformen), hög kvalitet på interaktionen och en balans mellan öppet och slutet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar