lördag 5 januari 2013

Budskapet och det akademiska bagaget


Att bedöma examensarbeten kan ytligt sett förefalla vara en enkel uppgift då det är skäligen enkelt att avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra. Nu stannar emellertid inte uppdraget vid dessa generella omdömen utan den som har skrivit har också rätt att få veta vad som utgjort indikationer på det ena eller andra omdömet.

272/365 another ouch! by rosipaw, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  rosipaw 

Men även om man använder sig av olika sorters bedömningsmatriser med kategoriseringeringar eller siffror som ger ett sken av objektivitet, som kan accepteras av den som blir bedömd, kvarstår likafullt en betydande rest av subjektivitet i bedömnngen beroende på vem som bedömer vad.

Att skriva ett examensarbete innebär att man försätts i en specifik situation där man dels skall avhandla ett ämne som man i bästa fall är intresserad av och dels skall visa att man förmår behandla detta på ett, för utbildningsnivån, acceptabelt sätt. Efter att under ett antal år ha läst åtskilliga examensarbeten slår det mig att ämnet å ena sidan och kraven på arbetet å andra sidan står i en ganska speciell relation till varandra.

Ett examensarbete är något man måste klara av i sin utbildning och i bästa fall utgör det en möjlighet att få fördjupa sig i något man brinner för på ett formellt acceptabelt sätt; i sämsta fall blir det en övning i att göra ett formellt godtagbart arbete för vilket man måste komma på något bra ämne. Det är nog ingen tvekan om att det första alternativet är det mera positiva av de två och därför oftare resulterar i något som kan bedömas som bra. Dock tror jag att även den som brinner för sitt ämne  påverkas av den specifika situationen; det är detta som jag skulle vilja utreda något.

Även den som faktiskt har något att säga är underkastad speciella villkor och inte sällan resulterar dessa i att det man helst vill uttrycka även måste åtföljas av en massa formellt bagage som visar att man har lärt sig det man förväntas lära sig. Pliktskyldigast börjar man således att foga in det man vill förmedla i högvis av formell bråte, vilket leder till att man skriver sida upp och sida ner med "sådant som måste vara med" och därvid såväl tröttar ut som försvårar för läsaren att faktiskt begripa det som ursprungligen var ett angeläget budskap.

Nu skall man förstås inte anklaga den som håller på att lära sig för att det blir så här. Akademiska texter har en mycket traditionell och konservativ utformning; man behöver bara gå till de välrenommerade och inflytelserika tidskrifter som akademiker av olika schatteringar underdånigt ber om att bli publicerade i för att inse att det krävs anpassning till sådana konventioner som i allmänhet inte gör de artiklar som publiceras där till någon större läsupplevelse.

The second-best way to grade exams by ilmungo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ilmungo 

Nu finns det förstås en poäng med att en akademisk text ser ut på ett visst sätt så att man vet var man snabbt kan finna den relevanta informationen men detta innebär ju också i någon mening att det finns sådant som man med fördel kan hoppa över, sådant som man egentligen inte är intresserad av men "som måste vara med".

Det är kanske ur detta perspektiv man bättre kan förstå att den som skall lära sig att skriva en akademisk text framförallt får lära sig hur "det måste se ut" snarare än hur man på ett begripligt sätt uttrycker sina argument och sitt budskap.

Vanligtvis blir de flesta texter alldeles därför alldeles för långa när de belastas med "det som måste vara med". Efter ett fyrtiotal sidor med pliktskyldig text interfolierad med det man egentligen ville säga, orkar man som läsare inte längre följa argumentationen och man börjar försiktigt bläddra framåt för att se hur många sidor det är kvar till det efterlängtade slutet. Samtidigt vet vi ju att det nästan aldrig är något som helst problem att sträckläsa bortåt 50 sidor eller mer av en text som hänger samman och där de olika delarna står i relation till varandra i ett nästintill narrativt arrangemang.

Att utmana den akademiska texttraditionen vore nog att uppträda som en Akademiens Don Quixote men kanske skulle man i alla fall komma en bit på väg genom att kraftigare betona "vad" det är man vill säga snarare än "hur" detta skall sägas. Därtill borde alla handledare redan inledningvis spänna ögonen i studenten och med ödesmättad stämma förklara att "ingen inom Akademin blir imponerad av att du skriver många sidor!" Jag tror att man måste få detta påpekat för sig då jag klart minns hur jag själv i början av min akademiska bana nog trodde att jag kunde imponera på mina lärare genom att producera mängder av text. Jag minns t.ex. hur jag vid ett tillfälle "skickade med" ytterligare 40-50 sidor i en examaination utöver vad uppgiften krävde. Min vänlige lärare godkände examinationsuppgiften och skrev dessutom några uppmuntrande ord om de extra sidorna. Naturligtvis hade han inte läst extrasidorna. Det skulle inte heller jag gjort!

Med en allusion på underhållaren Claes Erikssons sång "Det finns alldeles för mycket musik!" skulle man också kunna säga att "det finns alldeles för mycket text". Jag vill också minnas att jag en gång fått lära mig att den store författaren Goethe skrev till sin vän: "Idag min käre vän har jag ont om tid och därför får du ett långt brev!" Att skriva kort och koncenterat kräver alltså både tid och eftertanke; långa och ordrika texter tillkommer i allmänhet under andra betingelser, kanske de jag beskrivit ovan.

En försiktig diskussion om att "hälften så långt är dubbelt så bra" skulle säkert kunna ge mer koncentrerade och läsvänliga texter.




Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar