måndag 28 januari 2013

Att mäta det omätbara


Jag har med stor behållning och stort adrenalinpåslag läst Sven-Eric Liedmans bok Hets! Som jag läser den är det en rasande uppgörelse med flera företeelser i vår samtid, men framförallt med det som sker inom vår utbildningssystem på olika nivåer. Nedanstående text är ett axplock av det som har berört mig starkt i hans bok. Jag hoppas att jag inte har tillvitat författaren några uppfattningar som han inte har. Alla eventuella missuppfattningar får jag själv ansvara för och jag kan bra rekommendera att man läser originaltexten. Numera är det enkelt att med några knapptryckningar låna hem boken som ebok från sitt bibliotek om man skulle tycka att detta är lättare än att ställa sig i kö på ett bibliotek. Den är naturligtvis också värd att köpa för den som vill ha den ständigt till hands när våra utbildningspolitiker häver ur sig enkla sanningar i press och tv. 


Pseudokvantiteterna
Ett av Liedmans återkommande uttryck är pseudokvantiteter med innebörden att att man försöker kvantifiera sådant som egentligen inte låter sig kvantifieras. Sådan kvantifiering är ett utmärkande drag för det som går under namnet New Public Management där mätningar är ett sätt att styra och kontrollera olika verksamheter. Slagordet från förespråkarna lyder: ”If you can't measure it, you can't manage it!” Alltså det som inte kan mätas och jämföras kan heller inte hållas i Herrans tukt och förmaning.

Kvantifiering av olika företeelser är lockande därför att den ger ett sken av rättvisa och transparens, ett annat omhuldat begrepp. Transparens som en följd av kvantifiering ger betraktaren en uppfattning enbart genom att avläsa siffror (oavsett vad dessa står för). Det som idag benämns kvalitetssäkring sker ofta genom olika slags kvantifieringar. 
 
Veckans fotouppgift - Transparens by eriktoyra, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  eriktoyra 

Sådan kvalitetssäkring kan då sättas i motsats till kvalificerade - och inte sällan tidskrävande - omdömen som alltid måste göras av de personer som är väl insatta i en verksamhet. Genom en pseudokvantifiering försöker man kringå kvalificerade bedömningar genom att istället göra det som egentligen inte kan mätas i kvantiteter till något mätbart och då får detta ett sken av exakthet som kan förföra den som inte kunde göra de kvalificerade bedömningarna. Till det utpräglat mänskliga hör emellertid förmågan och viljan att samtala och argumentera om sådant som sällan har några entydiga svar men tvetydiga svar rimmar illa med New Public Mangement.


Universitetsligan
Inom den högre utbildningen används pseudokvantifieringen främst för rankningar av olika slag. Sålunda rankas olika universitet i världen på skalor som bygger på dessa pseudokvantiteter, något som inte är olikt sportens ligatabeller. Även den s.k. Bolognaprocessen - ett sätt att jämföra olika universitetsutbildningar - kan ses som ett utslag av New Public Management.
 

För forskaren blir det viktigt att få sina artiklar citerade så ofta som möjligt. Detta kan leda till komiska bieffekter då det gäller att vara strategisk och inte publicera det som eventuellt kan publiceras i ytterligare en artikel. Salamipublicering, skriver Liedman med innebörden att det gäller att liksom skiva upp sitt projekt i så många publicerbara enheter (Least publishable units) som möjligt. Humaniora missgynnas förstås av publicerings- och citeringssystemet därför att humaniora sysslar med en typ av frågor som ofta kräver mer omfattande texter, monografier, än naturvetenskap och medicin som publicerar sig frekvent i kortare artiklar.


Nyttan
Vi får en ganska dyster bild av hur statsmakterna ser på utbildningar. Framförallt är det anställningsbarhet och entreprenörsanda som är honnörsord bland utbildningens politiker. I samma anda är tanken att ingen skall utbilda sig längre än nödvändigt. Man skall snabbt gå igenom en utbildning och komma ut i arbete. Utbildningsministerns mantra om att "alla kan inte bli akademiker" får här sin praktiska tillämpning.

Liedman menar också att utbildningarna strömlinjeformas med ängslig blick på vad näringslivet vill ha. I Amerika försöker man i allt högre grad skräddarsy kurser för näringslivet. Ett budord idag är att man skall bli entreprenör. Sverige behöver fler småföretagare säger regeringen och även oppositionen. I dagens köp- och säljsystem blir det också en en flirt med vad man tror att eleverna vill ha eftersom gymnasieskolorna numera måste försöka locka elever till sina program. I ett avsnitt beskriver Liedman hur man idag framförallt är konsument. Men även om man ger sken av valfrihet är konsumtionen i någon mening passiv; man tar emot vad andra har framställt åt en att köpa. Man är som en fågelunge med vidöppet gap. Var och kan förstås förstå att det blir allt svårare att göra humanistiska studier konkurrenskraftiga i ett köp- och säljsystem där man i grunden inte eftersträvar verklig kunskap utan mer av kompetenser som gör personen anställningsbar.


Bildning
"Människan lever inte av profit allena", menar Liedman, men verklig bildning är något som tar tid och som man skaffar sig både genom studier och genom erfarenheter. Han hävdar att klokhet, fronesis, bara kan utvecklas i samtal. Det är viktigt att tänka på detta när vi tror att den oändliga tillgången på information är detsamma som kunskap. Bara med klokhet kan man påverka en annan människa så att hon blir klokare. Den kloke vänder sig med avsmak från den vanvettiga form av inlärning som uppmuntras inte minst på högstatusutbildningar och som går ut på att slå i sig en maximal mängd lärostoff som strax efter tentamen saklöst kan glömmas bort. I en sådan utbildning blir studenterna lätt instrumentella och deras vanligaste fråga blir dessvärre: "kommer detta på tentan?"


Information och kunskap
För blott tio år sedan häpnade man över informationsflödet och man trodde att detta skulle vara tillräckligt för en människas kunskapsarsenal.

Skolan måste förhålla sig till det faktum att tillgången på information håller på att bli alltmer självklar och inse att fakta bara är kunskapens byggstenar. Vi behöver ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet är en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan rapas upp i en tenta. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process och det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, den inre motivation, som krävs. Den återkommande diskussionen om betyg i den ena eller andra årskursen är tämligen meningslös för en individs lärande. Betygens enda verkliga funktion är alltjämt att sortera. Hela skolsystemet präglas av ett "småttigheternas regemente" som håller på att kväva hela skolsystemet.

Liedman pekar på att utbildning består av lust och motstånd. I skolan skall man lära av lust men där måste också finnas ett drag av motstånd till skillnad från leken. Skolarbete har också en "Lastcharakter" d.v.s. arbetet har ett inslag av tyngd och börda. Det kräver helt enkelt ansträngning. Liedman är övertygad om att dagens skola kommer att misslyckas men han känner ingen skadeglädje eller triumf över detta utan enbart sorg.



 
Motstånd?
Skolan och universitetet är idag underkastade utilismens regemente. Nyttan skall säkerställas med ett minutiöst övervakningssystem. Men detta är djupt kontraproduktivt. För att mata övervakningsapparaten krävs mängder av onyttigt arbete för att mata in uppgifter av olika slag. Nyttan skulle bli större om man gav utrymme åt lärares och forskares initiativkraft. I en överreglerad verksamhet får inte ens den hyllade entreprenören någon rörelsefrihet.

Paradoxalt nog talas det om autonomi samtidigt som olika restriktioner blir allt fler. Det intressanta härvidlag är läraryrket. Från att ha varit ett yrke med stor frihet som gett tillfredsställelse och självständighet har det alltmer misstänkliggjorts och reglerats in i minsta detalj. Barnet och läraren ses här på två diametralt olika sätt. De ena är i behov av stimulans och frihet medan de andra noga måste övervakas.

Det finns naturligtvis en möjlighet att till en viss del undkomma de administrativa pålagorna genom att pliktskyldigast och med minsta möjliga insats fylla i alla blanketter utan att direkt göra uppror. Detta var en strategi som människor i det gamla sovjetsamhället hade utvecklat till fulländning. Till det yttre anpassade de sig till kraven men levde samtidigt en sorts dubbelliv. Det är en strategi som jag själv kan känna stark sympati med. Gör det du måste på enklaste sätt, så kan du ägna dig åt det viktiga arbetet efter detta!

Ifrågasättande och kritiskt tänkande har alltid varit honnörsord i utbildningar. Men detta måste också få gälla alla de påbud som överheten lägger på produktionen.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

















tisdag 22 januari 2013

Gratis, fritt eller båda?

I Sverige och i övriga Norden är visserligen all högre utbildning fri, numera inte för alla från länder utanför EU/EES (http://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-947_sv.htm) men  i åtskilliga andra länder måste man betala höga avgifter för högre utbildning.

När det kommer till själva kursmaterialet kan detta också skilja sig på olika sätt genom att man kan bygga kursen kring material som måste köpas (traditionell kurslitteratur) eller sådant som kan laddas hem gratis, dokument från biblioteksdatabaser eller material där man har s.k. open access.


Det är viktigt att vara medveten om att allt material som kan laddas hem gratis från nätet emellertid inte är fritt d.v.s. gratis är inte synomnymt med fritt. Utan fritt har här ungefär samma betydelse som i uttrycket "tala fritt" d.v.s. utan att att någon har belagt talaren med restriktioner.

Fritt (kanske bättre med delat?) material, alltså inte enbart gratis,  på nätet är ofta licensierat med en Creative Commonslicens. Denna licens innebär att upphovspersonen behåller rätten till sitt material men delar det med andra under vissa angivna villkor.

Den mest generösa av dessa licenser är "CC BY" vilket innebär att man  får hämta, sprida, arbeta om och även använda kommersiellt använda en annan persons arbete så länge man anger vem som ursprungligen skapade det man använt. Sedan kan man lägga till ytterligare villkor. "CC BY-SA" innebär att man får arbeta om och använda som tidigare men att det man själv åstadkommit med hjälp av någon annans arbete måste delas på lika villkor, share alike. Någon har bildligt uttryckt det som att det nya arbetet liksom "smittas" av SA så att det också måste delas på lika villkor. Villkoret ND, no derivatives innebär att det ursprungliga arbetet måste användas och spridas i originalskick. Licensen kan t.ex. se ut så här CC BY-ND. Slutligen har vi villkoret NC, non commercial, vilket förstås betyder att man inte får använda ett verk för kommersiella syften. En licens kan t.ex. se ut så här CC BY-NC-SA men andra kombinationer kan förekomma. Självfallet måste villkoret BY alltid finnas med.


Villkoret NC har på ett initierat sätt diskuterats av Stephen Downes som pekat på risken för att någon skulle kunna använda ett verk med licensen CC BY och med hjälp av detta producera en kommersiell produkt som den ursprunglige upphovspersonen inte har upphovsrätt till, alltså en form av "kapning" av ett verk. Så här svarar Downes på den här frågan (OER= open educational resources):

In that vein, what CC license do you prefer for OER? Obviously, the Noncommercial-No derivatives license (CC BY-NC-ND) doesn’t fit that ideal because it doesn’t allow adaptation.

I mean, this is a debate David [Wiley] and I have had on many occasions. The license I would use for educational material is Creative Commons Attribution Noncommercial Share-Alike (CC BY NC-SA), and you know Noncommercial is a contentious clause… and the reason I use the noncommercial clause is that I don’t want to participate in a plan where educational materials are taken and made commercially available in such a way that the openly and noncommercial available version of the resources is not available. And that’s what happens where you share things with a license that allows commercial use. Hämtat från: http://creativecommons.org/weblog/entry/17860

 Om man tror att det finns en sådan risk är det kanske säkrast att lägga till villkoret NC i sin licens.  Alternativt menar man att villkoret NC i någon mening gör att materialet inte längre kan betraktas som fritt. Kanske ser man också enbart fördelar med alla former av spridning där ens arbete ligger till grunden och  bejakar all slags användning även den där någon gör ens material till något andra måste betala för.



Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.5 Sweden License.

måndag 14 januari 2013

Lära gratis, fritt, undervisad eller vetgirig

Under år 2012 talade man allt mer om företeelsen MOOC. Bokstavskombinationen står för massive open online course, vilket i svensk tolkning innebär att det är en sorts kurs (course) som vänder sig till ett mycket stort antal deltagare (massive) som utan behörighetskrav eller andra restriktioner kan registrera sig som deltagare (open) utan några förpliktelser utöver ett eget intresse. Organisatören har angett ett innehållsligt tema och föreslår ett urval av resurser som fritt kan hämtas från nätet (online) men utöver detta är det meningen att deltagarna själva skall delta med sådant som man känner till eller producerar själva och delar på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för andra kursdeltagare. Vanligtvis bidrar den ursprunglige organisatören med en sorts "nav" från vilket alla bidrag görs tillgängliga.


Ett underliggande antagande är också att alla inte kan engagera sig i allt utan att det växer fram en sorts intressegrupper (cluster) där man tillsammans utforskar teman utifrån intresse.  Intressant är här att notera att även om man utforskar och lär i samverkan med andra, är denna verksamhet av annan karaktär än den som man brukar benämna kollaborativ (collaborative). Arbetet i en MOOC beskrivs bättre med termen kooperativ (cooperative) då individen inte ingår i någon fast gruppering med syfte att åstadkomma något förutbestämt. Istället blir deltagarna resurser för vars och ens framväxande (emergent) intresseinriktning. Se också ett tidigare inlägg.

Vi kan notera här att för den enskilde individen innebär en sådan här kurs ett antal positiva paradoxer.  Individen har maximal frihet samtidigt som man ingår i ett nätverk av kontakter med andra resurspersoner.  Innehållsligt kan varje individ fokusera på sitt intresseområde samtidigt som alla kursresurser i form av förslag och nyproducerat material är tillgängligt. Slutligen finns det inga speciella kursmål som skall läras utan lärandet består i att man faktiskt knyter an till de resurser - personer och andra källor - som är relevanta för det intresse man har (eller som växer fram).

En klargörande analys av hur fenomenet MOOC skiljer sig från mera traditionella kurser kan man hitta här .

Informellt och formellt lärande

Låt oss så jämföra jämföra formella kurser med det som utmärker MOOCs så som dessa beskrivits ovan.  Förutom kostnader och kursmaterial kan vi även  se hur undervisningsformerna kan skilja sig åt. Formell undervisning är något man "meddelar" d.v.s. det är någon som har tänkt ut att man måste läsa vissa texter, att man har någon form av lektion och att det är någon som talar om vad man skall kunna. Denna undervisning avslutas oftast med att den studerande på något sätt måste visa upp vad han eller hon  "tillgodogjort" sig av det förutbestämda innehållet.


Ett annat sätt att lära skulle kunna  gå till så att den lärande, visserligen med viss ledning, i hög grad drivs av ett intresse att lära något och därvid aktivt knyter kontakter med andra som man kan lära av, söker reda på olika resurser och själv producerar något utifrån de erfarenheter som görs. I idealfallet delas dessa produkter med andra så att processerna kan fortgå. Bra exempel på denna typ av lärande är att "följa" det som produceras på nätet och att själv bidra med det man lärt sig (bloggar, wiki, facebook, twitter, google m.m.)

Informal Learning by jrhode, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  jrhode 

I det blogginlägg som jag inspirerats av för detta inlägg har författaren gjort följande indelning av vad som utmärker olika sorters lärande. Läsaren rekommenderas att gå till originalet där det även finns ett antal klargörande grafiska inslag som på ett utmärkt sätt klargör vad som skiljer olika ansatser åt.


Först det lärande som försiggår i en MOOC:


  • People would learn in a self-directed manner
  • Knowledge is distributed
  • Knowledge is negotiated
  • Knowledge is emergent
  • Knowledge is rhizomatic 
  • Learning is capacity to construct, navigate and traverse across networks
  • Personal learning networks would be a far better way for people to learn
  • People like to learn via social networks
  • People know how to connect (people have the communication, literacy and critical literacy skills)
  • People know how to use the technology to connect
  • People are self motivated (intrinsic motivation)
  • People like to accept challenges, chaos and complexity is just part of the learning process
  • People don't need to follow a course or qualification for learning to be effective
  • Learning is emergent, and is based on connections, engagement and interactions
  • Learning is open
  • Identity in networked learning is based on individual's participation, interaction in the networks, and is reflective of ones involvement in the media, it's dynamic, adaptive
  • Individual and social learning is emphasised cooperation
  • Sensemaking and wayfinding are important


Det traditionella lärande utmärks å sin sida av:


  • People need to learn in a structured manner, in a course (face to face or online), with teacher's instruction (zpd) zone of proximal development
  • People construct knowledge via a constructivist pedagogy - with an expert.
  • Knowledge is acquired
  • Learning is about acquisition of knowledge, skills and experience
  • People like to learn with Learning Management Systems (LMS)
  • People prefer to learn independently (in a closed environment) (behind the walls in schools) or learn collaboratively in a group or team
  • People don't have enough skills, knowledge and experience to use technology to connect,formal training/education is the solution
  • People don't want chaos, complexity, don't want to be overwhelmed with information or knowledge
  • People need to be motivated with rewards (extrinsic motivation)
  • People need to follow a course or qualification for learning to be effective
  • Learning is based on instruction by the teachers
  • Learning is closed (in a closed classroom or closed online network)
  • Identity is based on the association of oneself as a student or that of the group - it's static
  • Group learning is emphasised - collaboration
  • Teaching and close mentoring are important



Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

lördag 5 januari 2013

Budskapet och det akademiska bagaget


Att bedöma examensarbeten kan ytligt sett förefalla vara en enkel uppgift då det är skäligen enkelt att avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra. Nu stannar emellertid inte uppdraget vid dessa generella omdömen utan den som har skrivit har också rätt att få veta vad som utgjort indikationer på det ena eller andra omdömet.

272/365 another ouch! by rosipaw, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  rosipaw 

Men även om man använder sig av olika sorters bedömningsmatriser med kategoriseringeringar eller siffror som ger ett sken av objektivitet, som kan accepteras av den som blir bedömd, kvarstår likafullt en betydande rest av subjektivitet i bedömnngen beroende på vem som bedömer vad.

Att skriva ett examensarbete innebär att man försätts i en specifik situation där man dels skall avhandla ett ämne som man i bästa fall är intresserad av och dels skall visa att man förmår behandla detta på ett, för utbildningsnivån, acceptabelt sätt. Efter att under ett antal år ha läst åtskilliga examensarbeten slår det mig att ämnet å ena sidan och kraven på arbetet å andra sidan står i en ganska speciell relation till varandra.

Ett examensarbete är något man måste klara av i sin utbildning och i bästa fall utgör det en möjlighet att få fördjupa sig i något man brinner för på ett formellt acceptabelt sätt; i sämsta fall blir det en övning i att göra ett formellt godtagbart arbete för vilket man måste komma på något bra ämne. Det är nog ingen tvekan om att det första alternativet är det mera positiva av de två och därför oftare resulterar i något som kan bedömas som bra. Dock tror jag att även den som brinner för sitt ämne  påverkas av den specifika situationen; det är detta som jag skulle vilja utreda något.

Även den som faktiskt har något att säga är underkastad speciella villkor och inte sällan resulterar dessa i att det man helst vill uttrycka även måste åtföljas av en massa formellt bagage som visar att man har lärt sig det man förväntas lära sig. Pliktskyldigast börjar man således att foga in det man vill förmedla i högvis av formell bråte, vilket leder till att man skriver sida upp och sida ner med "sådant som måste vara med" och därvid såväl tröttar ut som försvårar för läsaren att faktiskt begripa det som ursprungligen var ett angeläget budskap.

Nu skall man förstås inte anklaga den som håller på att lära sig för att det blir så här. Akademiska texter har en mycket traditionell och konservativ utformning; man behöver bara gå till de välrenommerade och inflytelserika tidskrifter som akademiker av olika schatteringar underdånigt ber om att bli publicerade i för att inse att det krävs anpassning till sådana konventioner som i allmänhet inte gör de artiklar som publiceras där till någon större läsupplevelse.

The second-best way to grade exams by ilmungo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ilmungo 

Nu finns det förstås en poäng med att en akademisk text ser ut på ett visst sätt så att man vet var man snabbt kan finna den relevanta informationen men detta innebär ju också i någon mening att det finns sådant som man med fördel kan hoppa över, sådant som man egentligen inte är intresserad av men "som måste vara med".

Det är kanske ur detta perspektiv man bättre kan förstå att den som skall lära sig att skriva en akademisk text framförallt får lära sig hur "det måste se ut" snarare än hur man på ett begripligt sätt uttrycker sina argument och sitt budskap.

Vanligtvis blir de flesta texter alldeles därför alldeles för långa när de belastas med "det som måste vara med". Efter ett fyrtiotal sidor med pliktskyldig text interfolierad med det man egentligen ville säga, orkar man som läsare inte längre följa argumentationen och man börjar försiktigt bläddra framåt för att se hur många sidor det är kvar till det efterlängtade slutet. Samtidigt vet vi ju att det nästan aldrig är något som helst problem att sträckläsa bortåt 50 sidor eller mer av en text som hänger samman och där de olika delarna står i relation till varandra i ett nästintill narrativt arrangemang.

Att utmana den akademiska texttraditionen vore nog att uppträda som en Akademiens Don Quixote men kanske skulle man i alla fall komma en bit på väg genom att kraftigare betona "vad" det är man vill säga snarare än "hur" detta skall sägas. Därtill borde alla handledare redan inledningvis spänna ögonen i studenten och med ödesmättad stämma förklara att "ingen inom Akademin blir imponerad av att du skriver många sidor!" Jag tror att man måste få detta påpekat för sig då jag klart minns hur jag själv i början av min akademiska bana nog trodde att jag kunde imponera på mina lärare genom att producera mängder av text. Jag minns t.ex. hur jag vid ett tillfälle "skickade med" ytterligare 40-50 sidor i en examaination utöver vad uppgiften krävde. Min vänlige lärare godkände examinationsuppgiften och skrev dessutom några uppmuntrande ord om de extra sidorna. Naturligtvis hade han inte läst extrasidorna. Det skulle inte heller jag gjort!

Med en allusion på underhållaren Claes Erikssons sång "Det finns alldeles för mycket musik!" skulle man också kunna säga att "det finns alldeles för mycket text". Jag vill också minnas att jag en gång fått lära mig att den store författaren Goethe skrev till sin vän: "Idag min käre vän har jag ont om tid och därför får du ett långt brev!" Att skriva kort och koncenterat kräver alltså både tid och eftertanke; långa och ordrika texter tillkommer i allmänhet under andra betingelser, kanske de jag beskrivit ovan.

En försiktig diskussion om att "hälften så långt är dubbelt så bra" skulle säkert kunna ge mer koncentrerade och läsvänliga texter.




Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 3 januari 2013

"You'll Never Walk Alone"

Jag drog iväg lite snabbt i mitt förra inlägg då jag kände ett starkt behov att reflektera kring en artikel där någon utan minsta tvekan pläderade för fördelarna med en viss diet som har blivit mycket omtalad på senaste tiden. Kontentan av mitt resonemang under gårdagen var att när det saknas auktoritativa argument så väljer vi att tro på den sanning som vi tycker bäst om, alltså något som har likhet med en ideologisk (religiös) övertygelse eller förkärleken för ett viss fotbollslag.


 
(Den oförliknelige Elvis Presley sjunger)

Emellertid återkom tankarna på gårdagens inlägg när jag befann mig i det kreativa tillståndet mellan sömn och vakenhet nu på morgonen och det slog mig att detta ämne har jag tidigare behandlat i flera olika blogginlägg där jag snarare betonat hur vi lutar oss mot andras bedömningar, det som man också benämner "crowdsourcing" där Wikipedia är det främsta exemplet. Här har jag tidigare skrivit flera inlägg bl.a. ett med titeln Du skall inte undvika Wikipedia i klassrummet , vilken var ett svar på en annan artikel som hävdat motsatsen. Jag erinrade mig också att jag redan 2010 skrev ett inlägg där såväl "fettdoktorn" som Petraglia nämndes.

Fenomenet med andras omdömen och preferenser, det som ibland lite nedsättande benämns att "följa med strömmen" i betydelsen att man inte förmår tänka själv, är något ganska paradoxalt på nätet. Å ena sidan har vi det det frekvent använda och naiva yttrandet "enligt mig" och andra sidan har vi det ängsliga sneglandet på att "följa" för att veta vad som för tillfället är i fokus; "andra har också valt detta" möts vi ofta av när vi surfar på nätet.

Men just detta att andra också har valt eller fällt omdömen om något blir ofta det som hjälper oss att göra valen. Kollektiva omdömen eller "aggregerad trovärdighet" (aggregated trustworthyness) skrev jag också om för en tid sedan. För den som vill sälja en vara, en tjänst eller hävda en viss åsikt är de aggregerade omdömena av yttersta betydelse. Det kan vara allt från enkla "ratings" med stjärnor som vi gärna tittar på när vi skall ladda ner appar eller annat från nätet till auktoritativa uttalanden av kända personer. Detta är förstås inget nytt fenomen och reklamen har under årtionden använt sig förment förtroendeingivande personer, ofta i vita rockar, för att kränga olika sorters piller eller annat till de potentiella kunderna.

Dagens slutsats är alltså något annorlunda än den jag kom fram till igår. Även om vi tror oss vara unika och fatta våra egna beslut är det förstås så att vi "never walk alone" utan det finns alltid en rad resurser som vi väljer att stödja oss på.

Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 2 januari 2013

Vad väljer vi att tro på?

För en liten tid sen fångades min uppmärksamhet av en liten kort artikel där LCHF - en kosthållning med lite kolhydrater och mycket fett -  beskrevs som en hälsokost. Rubriken följdes inte av något frågetecken, vilket brukar vara vanligt när någon vill hävda en åsikt men ändå gardera sig något mot avvikande uppfattningar. Jag uppfattade därför att skribenten ville upplysa läsaren om något som kunde betraktas som en sanning som inte behövde ifrågasättas.

Puff apple pancake by Manne, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Manne 

Visserligen, framhåller skribenten, finns ännu inga långtidsstudier om om effekterna av LCHF men detta verkar han (det är en han) inte betrakta som ett skäl att ifrågasätta argumentet för LCHF eftersom det istället finns gott om studier som visar att den fettsnåla dieten som generellt rekommenderas är långifrån positiv. Tvärtom, framhåller han, finns indikationer på att motsatsen d.v.s. att den fettsnåla dieten långtifrån är hälsosam och här anges namn på personer som sägs ha studerat detta. En webbplats "kostdoktorn.se" hänvisas man till dessutom.

Som ytterligare argument anges bl.a. att tillståndet ADHD förbättras samt att dieten minskar behovet av både insulin och blodtrycksmedicin. Som en slutkläm framhålls att dieten också är bra för miljön då den motverkar monokulturer och därmed minskar belastningen på jordens resurser. Dessvärre, menar skribenten, finns starka krafter, framförallt livsmedelsindustrin, som motverkar LCHF.

Men vad är sant?

Jag har åtskilliga gånger haft anledning att återkomma till problemet med att avgöra värdet på den information man hittar på nätet eller i andra informationskanaler. Mina argument har främst riktat sig mot den naiva tilltro man haft (eller rentav har) till att elever i ungdomsskolan skulle kunna "söka sin kunskap på nätet". Mitt något grovt tillyxade motargument har alltid varit att "den som inget kan hittar inget av värde" och jag brukar exemplifiera med vilka problem jag själv skulle ha om jag försökte informera mig om t.ex. kärnfysik genom att söka runt på internet.

I could have sworn I filed it away here by tpholland, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  tpholland 

Jag har också vänt mig mot källkritik som en sorts "quick fix" eftersom källkritik endast till en liten del bygger på regler som t.ex. att man skall vara uppmärksam på vem som står bakom informationen. Detta hjälper inte särskilt långt om man inte begriper sig på den information man tar del av. I slutändan handlar det ändå om att man måste veta något innan man bedömer information, vilket då innebär att jag ser mig som ganska kapabel att både söka och bedöma information inom mitt eget kunskapsområde.

Nu när jag läser artikeln om LCHF, får jag alltså ett påtagligt bevis för att det jag alltid har hävdat stämmer, då det inte finns några som helst möjligheter för mig att avgöra sanningshalten i det som hävdas om LCHF. Är det bra eller inte att äta på det här viset?

Självklart vet jag själv inget om hur människokroppen reagerar på olika sorters näringsämnen då jag inte har kunskaper om kroppens biokemi.  De vetenskapliga förklaringarna är därför inte tillgängliga för mig. Men finns det något jag kan gå efter? Jo, jag vill minnas att det har varit ganska mycket aktivitet i pressen (understatement?) kring den s.k. "fettdoktorn" Annika Dahlqvist där epigoner och belackare bekämpade varandra intensivt. En rimlig slutsats av sådana strider är väl närmast att det verkar finnas olika uppfattningar om den förmenta sanningen.

Good Calories, Bad Calories by Earthworm, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Earthworm 

Vad har man mer att gå efter? Varje vuxen människa har förstås många års erfarenhet av att äta olika sorters mat. Somligt tycker man sig må väl av, annat känns mindre bra. Vi vet förstås också att om vi äter mycket om rör oss lite blir vi i allmänhet tjockare, vilket vi kanske grundar i någon sorts uppfattning om kalorier och förbränning. Till detta skall läggas att vi under decennier har lärt oss att fettsnål diet är bra medan fettet korkar igen våra blodkärl, men vi har säkert också en bild av att det kan vara bra att äta lite av varje s.k. varierad kost. Jag tror att det är ungefär de här argumenten och erfarenheterna som ligger i vågskålarna och att vi därför måste fatta våra beslut med hjälp av detta. Låt mig först göra en liten utvikning.

I sin bok Reality by Design hävdar forskaren Joseph Petraglia att det som vi uppfattar som sant och riktigt i någon mening är en "designad" verklighet. Detta kan ju förefalla ganska nedslående för envar som finner trygghet i en stabil tillvaro men om vi tänker lite kring detta inser vi lätt att t.o.m. naturvetenskapliga uppfattningar (kanske främst dessa?) ständigt har undergått förändringar; jorden är inte längre platt; solen är inte universums centrum o.s.v.

Möjligen är det ännu svårare med sociala förhållanden: de flesta människor som vi brukar betrakta som normala föredrar demokrati framför diktatur. Vi gör detta därför att vi tycker oss ha sett så många negativa sidor med diktaturen. Men vi kan göra det ännu svårare för oss: både socialdemokrater och moderater i Sverige räknar vi utan svårighet till demokratiska partier och vi vet att sympatierna för dessa partier med vissa svängningar är ganska jämnt fördelade över befolkningen i landet. När det gäller uppfattningar i politiken, finns inga objektiva kriterier om vad som är bäst utan vi väljer helt enkelt vad vi anser vara bäst eller med ett annat uttryck: hur vill låta oss indoktrineras. Det är detta som är verklighetsuppfattning "by design".

Nu är kanske inte politik det bästa exemplet på "reality by design" för personligen har jag alltid trott att politiska uppfattningar mer avgörs av erfarenheter och känslor än av argument; ingen politiker som uppträder i tv är ju heller mottaglig för argument från motståndaren i den meningen att vederbörande skulle kunna ändra uppfattning som en följd av vad den andre säger. Tv-tittaren å sin sida håller förstås på "sin sida" oavsett vilka argument som framförs och hoppas att den egna favoriten skall "vinna".

Vetenskapliga "sanningar" däremot bygger på vem eller vilka som vid ett visst tillfälle har de för oss mest trovärdiga argumenten. Eftersom vi har vant oss vid att tänka att vetenskapen går "framåt" kommer dessa sanningar hela tiden att ändras. Det som kan förklaras på det mest trovärdiga sättet blir sant vid en viss historisk tid. Men hur skall vi då göra med fettdieten?

Med bakgrund i det jag ovan sagt blir då LCHF-dieten för den vanliga människan utan några speciella biokemiska kunskaper en fråga om vad man väljer att låta sig övertygas (indoktrineras) av. I brist på fakta blir det sannolikt mer av en ideologisk fråga; det kan handla om miljön, djurhållning, opposition mot kostregler eller annat. Ofta utvecklas detta till starka övertygelser om vad som är bra eller dåligt.


Kanske borde vi därför utvidga Petraglias uttryck "reality by design" med ytterligare en dimension, när det gäller starka övertygelser om sådant där vi inte självklart kan ange starka sakargument, till "reality by belief"? Vi väljer alltså vad vi vill tro på.


 Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License