fredag 22 februari 2013

Grupparbete - traditionen och nätet


Samtidigt som jag fick lära mig ett nytt uttryck för,  vad man lite vårdslöst skullle kunna kalla "traditionell undervisning", läste jag en intressant reflektion om olika villkor för grupparbeten i blogginlägget How Collaborative Learning Works in Closed Online Courses vs. MOOCs av Debbie Morrison.

Först det där nya uttrycket: COLC som står för closed, online, for-credit learning, course. Alltså en kurs som man registrerar sig för och läser för att få poäng. Vid de amerikanska universitet som beskrivs måste man också betala en "fee" förstås. Men även om vi i Sverige inte betalar för att gå en kurs inom högre utbildning, är likheterna stora. Författaren jämför den här typen av "traditionell" utbildning med de öppna kurser som vänder sig till tusentals deltagare s.k. MOOCs som i och för sig kan användas som beteckning på ganska olika slag av kurser. Ja, till och med själva ordet "kurs" blir lite problematiskt, när det skall beteckna någon sorts sammanhållande struktur för tusentals individer.


Morrison väljer att undersöka villkoren för det som vi brukar beteckna med termen "grupparbete" (collaboration) i de här olika varianterna av kurs. Grupparbete, tror jag, brukar väcka någon sorts känsla hos kursdeltagare, en del tycker att det är ett utmärkt sätt att lära medan andra inte känner sig bekväma med att arbeta tillsammans med andra. De här olika känslorna kan naturligtvis beskrivas mycket mer utvecklat men jag lämnar den diskussionen här.

Grupparbetet, som de flesta av oss har erfarit detta under de olika "traditionella" utbildningsformer vi har deltagit i, är en sorts pedagogisk strategi som läraren/kursledaren har valt av något skäl. Ibland kanske skälen inte är noggrannare genomtänka än att "grupparbete är bra". Grupparbete må vara bra eller inte men när kursledaren har valt att använda grupparbete, ställer detta en rad krav. Först och främst måste det finnas väldigt tydliga instruktioner för arbetet. Nu vet vi alla att instruktioner är en sak och hur det blir i praktiken är en annan sak.

Den fråga som nästan alltid anmäler sig handlar om bedömning och/eller betygsättning. Normalt har vi kravet på oss i högre utbildning (och även annan) att vi skall betygsätta individer. Men hur vet vi vad var och en har bidragit med? Innan vi kommer så långt att det dags att betygsätta arbetet, har vi sannolikt också behövt brottas med ett visst missnöje med att vissa individer inte "drar sitt lass" utan åker snålskjuts på de andra.

Morrison påpekar, mycket tänkvärt, att en del av problemen med grupparbeten är att de flesta människor har väldigt lite erfarenhet av att arbeta tillsammans, speciellt om det handlar om att arbeta tillsammans på nätet, vilket då innebär en ytterligare svårighet. Slutsatsen som Morrison drar är egentligen inte, om jag förstår det rätt, att man skall undvika grupparbeten då dessa kan vara ett sätt att faktiskt lära sig att arbeta tillsammans både på nätet och face-to-face. Det är väl, enligt min erfarenhet, detta skäl som svenska lärare också brukar anföra till grupparbetet försvar; "man måste lära sig att samarbeta därför att detta är både nödvändigt och bra att samarbeta".

Den centrala frågan i Morrisons inlägg handlar dock inte om för- eller emot  grupparbeten utan om att samverkan/grupparbete/samarbete, eller vad man väljer att kalla det, måste se helt annorlunda ut i en massive open online course. Här fungerar det inte med strikta regler för hur deltagarna skall agera, helt enkelt därför att det inte är vare sig möjligt eller ens önskvärt att kontrollera stora mängder deltagares aktiviteter. Tvärtom är hela idén med "massive courses" att deltagarna knyter kontakter och eventuellt bildar grupper, men då spontant utifrån intresse, vilket naturligtvis är väldigt enkelt på nätet. I någon mening är det ju detta som alla twitteranvändare gör då man väljer att "följa" personer som informerar om något man själv är intresserad av och där man själv kan bidra tillbaka. De "massiva" kurserna, i alla fall en del av dessa, kan med viss svårighet betecknas som kurser då "kursledningen" inte heller kan kontrollera vilka vägar de olika deltagarnas lärande tar. Inte heller blir frågan om vem som har gjort vad särskilt intressant om det är själva ämnet eller kunskapen som är i centrum.


Jag har ju själv skrivit om skillnaden mellan den traditionella undervisning och det som sker på webben och jag tycker att detta är en intressant fråga, speciellt menar jag, att den lösare struktur av samverkan (nätverkande) som sker på webben är en mera tilltalande form än den där man "sätts" i en grupp för att lösa en uppgift som man kanske inte har det minsta intresse av och där man också är hänvisad till gruppdeltagare som man inte kommunicerar optimalt med. Naturligtvis kan man i ett utbildningssammanhang hävda att det är "att samarbeta med vem som helst som du måste lära dig" men det tycks mig då som om att det snarare blir en övning i att samarbeta än att lära sig något av intresse. Man skall förstås inte utesluta att man både kan lära sig samarbeta och dessutom komma fram till intressant och värdefull kunskap!


Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

torsdag 14 februari 2013

Nätets möjligheter - förvirring eller klok integration

Från "min" twitterspanare Morten Flate Paulsen fick jag syn på den här presentationen av Terry Andersen och Jon Dron. Presentationen finns på Slideshare, ett ställe jag rekommenderar att man delar sina presentationer på när man har full koll på rättigheter till bilder och annat.

 

Det finns förstås en liten paradox inbyggd i bra presentationer då sådana utgör ett bildmässigt stöd för det man muntligen presenterar och därför fungerar sämre utan presentatören medan usla presentationer med mycket text och oändliga punktlistor ("bullet point syndrome") ofta kan vara hyfsat informativa utan att presentatören är närvarande. Anderson och Drons presentation tycker jag i alla fall fungerar hyfsat bra men det är kanske för att jag känner till en del av det de visar innan. Här jämför man vad lärplattformar, e-portfolior och nätet erbjuder för personers lärande.

  • En lärplattform (LMS) fungerar bra för att "hålla reda på" deltagare på ett säkert sätt och för hålla samman en kurs så länge den pågår - sen är det slut.
  • En e-portfolio blir på ett annat sätt deltagarens egen produkt och egendom. Den kan visas upp på nätet och den har ingen begränsad tid så som en kurs har.
  • Sociala medier tar ytterligare ett steg genom att man kan knyta an till människor och resurser. De blir med Whites uttryck till en sorts identitet på nätet. De medger också en stor frihet att gå in och ut ur relationer etc.

Det som jag tror att Anderson och Dron vill lyfta fram är att när man integrerar fler möjligheter (än LMS) så innebär detta också att den lärande själv kommer mer i centrum. Man kan väl bildligt tänka sig att när deltagare kommer till en kurs så är det i någon mening kursen som är det centrala medan anknytning till personliga lärmiljöer på nätet i högre grad utgår från den lärandes intressen och behov. Jag tror dock inte att A&D är ute efter att döma ut någondera möjligheten utan de vill istället se vad olika möjligheter ger för möjligheter och begränsningar.

Gruppen - som vi ofta jobbar med - innebär medlemskap d.v.s. några hör till och andra hör inte till. Det är lärarna som har bestämt vad gruppen skall arbeta med (shared purpose) även om vi ibland försöker att luckra upp de tydliga uppgifterna.

Ett lärande på nätet - något som jag antar att många av oss håller på med i varierande grad - utgår från individen och handlar om vad man knytar an till. Jag följer t.ex. Twitter, Bloggar, Google+, Flickr och därtill bidrar jag efter förmåga på nätet. Som lärare är jag starkt tilltalad av A&Ds punkt om att att lärare är role models and co-travellers.

När det gäller A&Ds Set model är jag inte helt klar över vad uttrycket innebär men som jag ser det innebär det att man på något sätt tar del av andras arbeten genom att lägga till (tagging t.ex), att man prenumererar (rss t.ex.) att man är curator d.v.s. visar fram för andra vad man anser viktigt (scoop.it t.ex.).

De avslutande bilderna i presentationen med de blå pilarna tycker jag är upplysande där man går från "Hard" till "Soft" och vad som är hårt och mjukt här är väl kontrollen eller "inlåsningen" till ett visst system. Vilket då samvarierar med graden av den lärandes kontroll på så sätt att den lärande har förhållandevis låg kontroll i ett LMS och allt högre ju mer "soft" systemet blir.

Som jag nämnde tidigare tror jag att A&Ds ärende här är att för det första peka ut möjligheter och skillnader men också att i någon mening "varna för" att enbart hoppa på det ena. Om man vänder sig till en grupp studerande om vilka man inte vet så mycket från början, är det inte säkert att denna grupp gynnas av "mjuka system" och hög "lärandekontroll" om man inte har förväntat sig detta eller om man inte har erfarenhet av att fungera i en sådan här miljö.

Sett ur en kursanordnares perspektiv beror det på vilken agenda man har. Om man avser att driva en kurs på traditionellt vis där man har ett fast innehåll som på något sätt skall föras över till en grupp studerande, väljer man sannolikt att behålla kontrollen genom att noga strukturera verksamheten i en lärplattform där man också behåller kontrollen över såväl inneåll som de uppgifter de studerande skall genomföra.

En annan kursanordnare kan ha som syfte att visa på de alternativ som de nya verktygen ger genom att integrera det informella lärande som försiggår på nätet. En grupp människor som har sökt sig till en utbildningsinstitution kan erbjudas  att söka sig utanför de ramar som av tradition utgjort gränser; detta kan ske på många olika sätt: de lärande kan erbjudas (introduceras) nya kommunikationsformer som i A&Ds presentation genom att de istället för att svara på uppgifter erbjuds att producera och samla sin egen e-portfolio eller att söka resurser på nätet utöver vad som anges för kursen. Genom detta ökar de också kontrollen över sitt lärande både genom det sätt på vilket de går tillväga och - kanske mest utmanande för institutionerna - vad de lär sig.

Det är intressant att betänka lärarens roll i det senare scenariot; den kommer oundvikligen att förändras från en som är "domare" över både innehåll och studieframgång till en som blir - som A&D framhåller -  i bästa fall en rollmodell men också en medresenär.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

måndag 11 februari 2013

Pursue what you find to be right and true, not enriching yourself

A couple of weeks ago I happened to read an article where Ayn Rand was mentioned. According to the text she might be quite a controversial person whose writings have been spread almost as much as the Bible in the US. The article I read pointed out that a member with a neo-liberal inclination in the Swedish government had expressed her admiration for Rand's philosophy and that we might learn a lot from that.

Not appreciating that politician, I was curious to know more. Moreover I found it a severe shortcoming not to be at least somewhat familar with Rand's philosophy. As usual I turned to the net and found lots of pros and cons and I realized that she must be quite a controversial writer. Searching for her literary production, I found two books that could be downloaded for free (otherwise they are non-existant to me) The Fountainhead and Anthem. Having read The Fountainhead halfways I happend to view Stephen Downes's My Scholarly Contributions, which of course have nothing to do with Rand's contributions.


I find it highly unlikely, that Stephen Downes would appreciate to be connected to Rand's work because of the altruism he exhibits on the net. Still I cannot help thinking of Rand's hero Howard Roark (as far as I have read; I might be completely wrong here).

To make a long story short, Roark is a young architect who didn't manage to finish his exam because he could not compromise with his ideals even if this attitude has severe consequences for him. Sorry for this comparison, Stephen but this far in my reading, I have began to feel a kind of sympathy for Roark.

Those reading my blog, already know that I have an amost unhealthy admiration for Downes's work. When I read the blogpost My Scholarly Contributions in which Downes responds to a request from a reader to rank his contributions, Downes says he is not prepared to rank his work but he mentions what he considers important without a particular order. However, it is the advice he gives to the reader which I find so remarkably exquisite that I thought I must repeat them in my own blog. Actually, I think they might be converted into a poster on the wall in every academic's office.

 Downes's advice to anyone who wants to produce something meaningful and valuable (slightly rephrased by me):

  • Pursue what you find to be right and true (you won't be rich)

  • Do what you need to stay employed ("one hand for the ship and one for yourself")
     
  • Focus on serving others, not enriching yourself, because the work will have no value to yourself otherwise

  • Write from your heart; don't be slave to academic form, but don't ignore it
     
  • Back up your reasoning with evidence from what you know and what you have experienced, not from what you have been told
     
  • Argument seldom convinces anyone but the understanding of principles of reasoning is to protect yourself, it is not to correct other peoples' errors
  • Not everyone will support you but if you are true to your principles that won't matter
     
  • In the end of life the only thing that matters to you is what you gave the world, not what you took from it. Share! 

Thank you Stephen for sharing this. I realise that my comparison with the selfish ”egotist” Roark is most unfair, but like Roark I believe you could have reached any position had this been on your agenda.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

fredag 1 februari 2013

Global farsot hotar utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den "farsot" som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet "germ". Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.




Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att "accountability" är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje "giftet" som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för "reformrörelsen" utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

 Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.